Klagovisorna 3:1-66

Jag är mannen som fått lida under hans vredes gissel. Han har drivit mig ut i ett mörker utan ljusning. Mot mig har han lyft sin hand om och om igen. Han trasade sönder mitt kött och min hud och krossade benen i min kropp. Han byggde en mur omkring mig, omgav mig med gift och elände. I mörker låter han mig bo som de sedan länge döda. Han har stängt in mig så att jag inte kan fly, han har satt tunga bojor på mig. Hur jag än klagar och ropar lyssnar han inte till min bön. Med stenblock stängde han vägen för mig, stigen blev oframkomlig. Han lurade på mig som en björn, som ett lejon i försåt. Han tvang mig av vägen och sönderslet mig och lät mig ligga övergiven. Han spände sin båge och ställde mig som mål för sin pil. Han genomborrade mina njurar med pilar ur sitt koger. Jag blev till åtlöje för alla människor, jag blev en visa för dem. Han mättade mig med bittra örter, han gav mig malört att dricka. Han krossade mina tänder mot stenar och trampade ner mig i gruset. Du tog bort allt gott ur mitt liv, jag glömde vad lycka var. Jag tänkte: Nu orkar jag inte mer, jag hoppas inte längre på Herren. Tanken på min nöd och hemlöshet är malört och gift. Den lämnar mig inte, och jag är betryckt. Detta går mig till sinnes, därför våndas jag. Men Herrens nåd tar inte slut, hans barmhärtighet upphör aldrig. Varje morgon är den ny — stor är din trofasthet. Min andel är Herren, det vet jag, därför hoppas jag på honom. Herren är god mot den som kommer till honom, mot den som sätter sin lit till honom. Det är gott att hoppas i stillhet på hjälp från Herren. Det är gott för en man att bära ok som ung. Må han sitta ensam och tyst när Herren lägger oket på. Må han trycka ansiktet mot marken — kanske finns det ännu hopp. Må han vända sin kind mot den som slår och bli överöst med hån. Ty Herren förkastar inte för alltid: har han plågat, förbarmar han sig åter i sin stora godhet. Att plåga och pina människor är inte vad han vill. Att man förtrampar fångarna i landet, att man vränger rätten för någon inför den Högste, att en människa vägras sin rätt — skulle Herren inte se det? Vems ord har skapat allt? Har inte Herren befallt detta? Kommer inte både ont och gott på den Högstes bud? Varför klagar då den som är i livet över sina synders lön? Låt oss pröva och rannsaka vad vi gjort och återvända till Herren. Låt oss lyfta våra händer och hjärtan till Gud i himlen. Vi har syndat och trotsat dig, och du har inte förlåtit. Du har dolt dig i vrede och förföljt oss, dödat utan förskoning. Du har dolt dig i moln som ingen bön kan genomtränga. Du har gjort oss till avfall och drav inför alla folk. Alla våra fiender hångrinar åt oss. Faror och fällor möter oss, undergång och ofärd. Tårar strömmar från mina ögon, ty mitt folk går under. Mina tårar flödar utan avbrott, de skall inte upphöra förrän Herren blickar ner och ser det från sin himmel. Det plågar mig att se hur min stads döttrar lider. Jag blev jagad som en fågel av dem som förföljer mig utan skäl. De störtade mig levande i graven och kastade stenar på mig. Vatten stiger över mitt huvud, jag tänker: Jag är förlorad. Herre, jag åkallar ditt namn ur gravens djup. Du hör mitt rop — slut inte dina öron för min bön om lindring och hjälp. Du kommer till mig när jag ropar, du säger: Var inte rädd. Herre, du för min talan, du ger lösen för mitt liv. Du ser vilken orätt jag lider, Herre, skaffa mig rätt! Du ser deras hämndlystnad, alla deras ränker mot mig. Herre, du hör deras hån, alla deras ränker mot mig, hur mina fiender viskar och mumlar dagen i ända om mig. Se hur de gör mig till åtlöje var de än sitter eller står. Herre, straffa dem som deras gärningar förtjänar! Förmörka deras sinnen, låt din förbannelse drabba dem! Förfölj dem i vrede, låt dem inte leva under Herrens himmel!