Jeremia 32:1-25

Detta är det ord som kom till Jeremia från Herren under Sidkias tionde regeringsår i Juda, vilket var Nebukadnessars artonde regeringsår. Då belägrade den babyloniske kungens här Jerusalem, och profeten Jeremia satt fängslad på vaktgården i judakungens palats. Där hade Sidkia, kungen av Juda, låtit spärra in honom och sagt: »Hur kan du säga i dina profetior: Så säger Herren: Jag skall prisge denna stad åt den babyloniske kungen, och han skall inta den. Och Sidkia, kungen av Juda, skall inte undkomma kaldeerna. Han skall falla i den babyloniske kungens hand och stå till svars inför honom, ansikte mot ansikte, öga mot öga. Sidkia skall föras till Babylon och bli kvar där, tills jag tar mig an honom, säger Herren. I kriget mot kaldeerna skall ni inte ha någon framgång.« Jeremia sade: Herrens ord kom till mig: Hanamel, din farbror Shallums son, skall komma till dig och säga: »Köp min åker i Anatot, eftersom du står i tur att lösa in den.« Och min kusin Hanamel kom till mig på vaktgården, så som Herren hade sagt. Han sade till mig: »Köp du min åker i Anatot i Benjamins land, eftersom du har rätt att förvärva den och står i tur att lösa in den. Köp den!« Då förstod jag att detta var ett ord från Herren. Jag köpte åkern av min kusin Hanamel i Anatot och vägde upp betalningen åt honom, 17 siklar silver. Jag skrev ett kontrakt, förseglade det och tillkallade vittnen; sedan vägde jag upp silvret på en våg. Jag tog köpekontraktet, både det förseglade — avtalet med villkoren — och det öppna, och gav det till Baruk, son till Neria, son till Machseja, i närvaro av min kusin Hanamel och dem som bevittnat köpekontraktet och alla de judeer som befann sig på vaktgården. I deras närvaro gav jag Baruk detta uppdrag: Så säger Herren Sebaot, Israels Gud: Tag dessa kontrakt, det förseglade köpekontraktet och det öppna, och lägg dem i ett lerkrus, så att de bevaras för framtiden. Ty så säger Herren Sebaot, Israels Gud: Än en gång skall hus och åkrar och vingårdar köpas i detta land. Sedan jag lämnat köpekontraktet till Baruk, Nerias son, bad jag denna bön till Herren: Ack, Herre, min Gud, du har gjort himlen och jorden med väldig makt och lyftad arm. Ingenting är omöjligt för dig, du som visar godhet mot tusenden och som låter vedergällningen för fädernas skuld drabba också deras barn efter dem. Store och väldige Gud, Herren Sebaot är ditt namn. Du är stor i råd och mäktig i gärningar. Du vakar över allt vad människorna företar sig, och du vedergäller var och en efter hans gärningar och efter vad hans handlingar förtjänar. Du gjorde tecken och under i Egypten och gör så än i dag, både i Israel och bland andra folk, och du har gjort ditt namn ryktbart intill denna dag. Du förde ditt folk Israel ut ur Egypten med tecken och under, med stark hand och lyftad arm, med fruktansvärd makt. Du gav dem detta land som du med ed hade lovat deras fäder, ett land som flödar av mjölk och honung. Men när de hade kommit hit och tagit det i besittning lyssnade de inte till dig och följde inte din lag; ingenting av det du hade befallt dem att göra gjorde de. Då lät du allt detta onda drabba dem. Nu har kaldeerna kastat upp belägringsvallar för att storma staden, och den är prisgiven åt angriparna, åt svärd och svält och pest. Det du hotade med har skett, du ser det själv. Ändå säger du till mig, Herre, min Gud: »Köp åkern och tillkalla vittnen« — och detta fastän staden är prisgiven åt kaldeerna.