Jesaja 9:1-21

Men natten skall vika där ångest nu råder. Om den förste slog bara lätt mot Sebulons land och Naftalis land, så har den siste slagit med full kraft västerut, mot landet på andra sidan Jordan, mot de främmande folkens område. Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus, över dem som bor i mörkrets land strålar ljuset fram. Du låter jublet stiga, du gör glädjen stor. De gläds inför dig som man gläds vid skörden, som man jublar när bytet fördelas. Oket som tyngde dem, stången på deras axlar, förtryckarens piska bryter du sönder, som den dag då Midjan besegrades. Stöveln som bars i striden och manteln som fläckats av blod, allt detta skall brännas, förtäras av eld. Ty ett barn har fötts, en son är oss given. Väldet är lagt på hans axlar, och detta är hans namn: Allvis härskare, Gudomlig hjälte, Evig fader, Fredsfurste. Väldet skall bli stort, fredens välsignelser utan gräns för Davids tron och hans rike. Det skall befästas och hållas vid makt med rätt och rättfärdighet nu och för evigt. Herren Sebaots lidelse skall göra detta. Herren sände ett ord mot Jakob, hans ord drabbade Israel. Hela folket fick erfara det, Efraim och Samarias invånare. Men i stolthet och övermod sade de: »Murar av tegel har fallit, då bygger vi nya med huggen sten. Bjälkar av sykomor har knäckts, då tar vi ceder i stället.« Herren lät deras motståndare triumfera och hetsade deras fiender mot dem, arameerna från öster, filisteerna från väster, glupskt högg de in på Israel. Ändå lade sig inte hans vrede, hans hand är alltjämt lyft. Men folket vände inte om till honom som slog, Herren Sebaot sökte de inte. Då högg Herren av Israel huvud och svans, stam och strå på samma dag. De äldste och de betrodda är huvudet, profeterna som visar fel väg är svansen. De som ledde detta folk förde det vilse, de som blev ledda villades bort. Därför skonade inte Herren deras unga män, hade inget förbarmande med faderlösa och änkor. Gudlösa och nidingar var de alla, vettlöst var allt deras tal. Ändå lade sig inte hans vrede, hans hand är alltjämt lyft. Ondskan brann som en eld och förtärde tistel och törne. Den satte snårskogen i brand och röken steg mot skyn. Av Herren Sebaots vrede brändes landet, och folket blev som det elden förtär, den ene skonade inte den andre. Man högg för sig till höger utan att bli mätt, man rev åt sig till vänster men var lika hungrig. Alla högg in på varandra: Manasse på Efraim, Efraim på Manasse, och båda tillsammans på Juda. Ändå lade sig inte hans vrede, hans hand är alltjämt lyft.