Avgudamakarna är ingenting,
deras älskade bilder ger ingen hjälp.
Deras vittnen varken ser eller förstår
och får stå där med skam.
Vem vill göra en gud, gjuta en gudabild,
som inte ger någon hjälp?
Alla hans anhängare står med skam,
hantverkarna är bara människor.
Må de alla samlas och träda fram,
de skall fyllas av skam och skräck.
Smeden arbetar fram sitt verk vid härden,
med hammare formar han det
och bearbetar det med starka armar.
Han låter bli att äta och blir trött,
han dricker inget och blir kraftlös.
Snickaren sträcker sitt måttband,
märker ut bilden med krita
och hugger ut den med stämjärn.
Han märker ut måtten med passare
och ger bilden mänsklig form,
en praktfull gestalt som skall bo i ett tempel.
Man fäller cederträd,
man tar en stenek eller en ek,
som får växa sig stor bland skogens träd,
eller planterar ett lagerträd,
som regnet ger växtkraft.
Virket skall folk ha till bränsle,
man har det att värma sig med
och göra upp eld för att baka.
Man tillverkar också en gud som man tillber,
gör en gudabild och faller på knä för den.
Hälften gör man en brasa av,
där steker man kött,
man äter sin stek och blir mätt,
och man värmer sig och säger:
»Vilken härlig brasa!«
Av resten gör man en gud, en bild
som man faller på knä för och tillber
och riktar sina böner till:
»Rädda mig, du som är min gud!«
De har inget vett, inget förstånd,
deras ögon är tillslutna så att de inte ser,
deras hjärtan så att de ingenting fattar.
Ingen tänker sig för,
har vett och förstånd att säga:
»Hälften gör jag en brasa av,
jag bakar bröd på glöden
och steker en köttbit och äter —
skall jag nu göra resten till en vidrig avgud
och falla på knä för en träklabb?«
Den som tyr sig till stoft och aska lurar sig själv.
Han kan inte rädda sitt liv,
inte säga: »Jag har litat på en lögn.«