Första Moseboken 29:1-14

Jakob fortsatte sin färd och begav sig till kadmoneernas land. Där fick han se en brunn ute på öppna fältet och tre fårhjordar som låg runt omkring den. Man brukade nämligen vattna hjordarna ur den brunnen. Över brunnsöppningen låg en stor sten; först när alla hjordarna var samlade kunde man vältra undan stenen från brunnen och vattna fåren. Sedan lade man tillbaka stenen på dess plats över brunnsöppningen. Jakob frågade dem: »Varifrån kommer ni, bröder?« De svarade: »Vi är från Harran.« — »Då känner ni kanske Laban, Nachors son«, sade Jakob, och de svarade att de kände honom. »Hur har han det?« frågade Jakob. »Bra«, svarade de. »Och där borta kommer hans dotter Rakel med fåren.« Jakob fortsatte: »Solen står fortfarande högt på himlen, det är för tidigt att samla ihop boskapen. Vattna fåren och driv ut dem på bete igen!« — »Nej«, sade de, »det kan vi inte göra förrän alla hjordarna är samlade och stenen vältrats undan från brunnen. Då vattnar vi fåren.« Medan han ännu talade med dem kom Rakel med fåren, som hon brukade valla åt sin far. När Jakob fick se sin morbror Labans dotter Rakel komma med Labans får gick han fram och vältrade undan stenen från brunnen och vattnade sin morbror Labans får. Och Jakob kysste Rakel, och han brast i gråt. Han berättade för henne att han var nära släkt med hennes far och var Rebeckas son. Då sprang hon och berättade det för sin far, och när Laban fick höra nyheten om sin systerson Jakob skyndade han sig ut för att ta emot honom. Han omfamnade och kysste honom och tog honom med sig hem. Där berättade Jakob för Laban allt som hade hänt, och Laban sade till honom: »Ja, du är verkligen mitt kött och blod.«