Predikaren 1:2-10

Tomhet, idel tomhet, säger Predikaren, tomhet, idel tomhet, allt är tomhet. Vad får människan ut av all sin möda under solen? Släkte går och släkte kommer, jorden är evigt densamma. Solen går upp och solen går ner, så skyndar den tillbaka till platsen för sin uppgång. Vinden blåser åt söder, så slår den om mot norr, ständigt slår vinden om, slår om och vänder igen. Alla floder flyter mot havet, men havet blir aldrig fullt. Dit floderna har vandrat vandrar de alltid på nytt. Inga ord räcker till, ingen kan utsäga allt. Ögat blir aldrig mätt på att se, örat får aldrig nog av att höra. Vad som har varit kommer att vara, vad som har skett skall ske igen. Det finns ingenting nytt under solen. Säger man om något: »Det här är nytt!« så har det ändå funnits före oss, alltsedan urminnes tid.