Första Samuelsboken 17:20-40

Tidigt nästa morgon lät David någon annan ta hand om fåren och gjorde som Jishaj hade sagt till honom; han tog med sig vad han skulle och gav sig i väg. Just då han kom fram till lägret drog hären ut för att ställa upp sig, och stridsropen skallade. Israeliter och filisteer ställde upp i slagordning mitt emot varandra. David lade ifrån sig packningen hos trossvakten och sprang bort till trupperna och hälsade på sina bröder. Medan han stod där och talade med dem trädde tvekampskämpen Goljat från Gat fram ur filisteernas led och upprepade sin utmaning, och David hörde det. Alla israeliterna ryggade förskräckta tillbaka när de fick se honom. »Se på den där mannen«, sade de till varandra, »det är för att förödmjuka Israel som han visar sig. Den som kan besegra honom får stora rikedomar av kungen. Han får kungens dotter till hustru, och alla i hans släkt skall vara fria män i Israel.« David frågade dem som stod närmast: »Vilken belöning får den som slår ihjäl den där filistén och befriar Israel från vanäran? Och hur kan en oomskuren filisté få skymfa den levande Gudens här?« Man talade då om för honom vad som hade sagts om belöningen för den som slog ihjäl filistén. När Davids äldste bror Eliav fick höra hur han pratade med de andra blev han arg och sade: »Vad har du här att göra? Till vem har du lämnat din lilla fårhjord i öknen? Jag känner dig nog, din fräcka slyngel! Du har bara kommit för att titta på striden.« — »Vad har jag nu gjort?« sade David. »Jag frågade ju bara.« Han lämnade Eliav och frågade andra, och alla gav honom samma svar. Ryktet om vad David hade sagt spred sig, och även Saul hörde det och kallade honom till sig. Och David sade till Saul: »Låt dig inte skrämmas av honom, herre. Jag, din tjänare, skall gå ut och strida mot den där filistén.« — »Inte duger du till att slåss mot filistén«, svarade Saul, »du är ju bara en pojke, och han har varit krigare i hela sitt liv.« Men David sade: »Jag har vallat får åt min far. När det kom ett lejon och tog ett får ur hjorden sprang jag efter det, slog ner det och ryckte bytet ur käftarna på det. När det anföll mig grep jag det i manen och slog ihjäl det. Också en björn har jag fällt, och det skall gå likadant för den där oomskurne filistén som det gick för dem, eftersom han har skymfat den levande Gudens här.« Och han tillade: »Herren som har räddat mig från både lejon och björn, han skall rädda mig från den där filistén.« Då sade Saul till honom: »Gå. Herren är med dig.« Så klädde han David i sina egna kläder och satte på honom en hjälm av brons och ett harnesk. Sedan spände David fast svärdet utanpå kläderna och försökte gå i rustningen — det hade han aldrig tidigare prövat. »Nej, med allt det här kan jag inte gå«, sade han till Saul, »jag har aldrig gjort det förr.« Och så lade han av sig rustningen. Han tog sin käpp, valde ut fem släta stenar i bäcken och stoppade dem i sin herdeväska, sin ränsel. Med slungan i handen gick han emot filistén.