Psaltaren 102:1-28

HERRE, hör min bön, låt mitt rop komma inför dig! Dölj inte ditt ansikte för mig när jag är i nöd. Vänd ditt öra till mig, skynda dig att svara när jag ropar! Mina dagar försvinner som rök, mina ben brinner som eld. Mitt hjärta är bränt och visset som gräs, för jag glömmer att äta mitt bröd. Efter all min högljudda suckan är jag bara skinn och ben. Jag är som en pelikan i öknen, som en uggla bland ruiner. Jag ligger vaken, jag är som en ensam fågel på taket. Mina fiender hånar mig dagen lång, mina häcklare använder mig som en svordom. Jag äter aska som bröd och blandar min dryck med tårar, på grund av din vrede och harm. Du har gripit mig och kastat bort mig. Mina dagar är som en utdragen skugga, jag vissnar som gräs. Men du, HERRE, tronar för evigt, ihågkommen av släkte efter släkte. Du ska gripa in och förbarma dig över Sion, det är dags att du visar det nåd. Ja, tiden är inne, för dina tjänare älskar dess stenar, de lider med dess grus. Folken ska vörda HERRENS namn och jordens alla kungar din härlighet, när HERREN bygger upp Sion och visar sig i sin härlighet. Han vänder sig till den utblottades bön och föraktar den inte. Det ska skrivas ner för ett kommande släkte, ett folk som han skapar ska prisa HERREN, för han blickar ner från sin heliga höjd, HERREN ser ner från himlen till jorden för att höra den fångnes klagan och befria dödens barn. HERRENS namn ska förkunnas i Sion och hans lov i Jerusalem, när folk och riken samlas för att tjäna HERREN. Han har försvagat min kraft på vägen, han har förkortat mina dagar. Jag sade: Min Gud, ryck inte bort mig mitt i livet! Dina år varar från släkte till släkte. För länge sedan lade du jordens grund, himlarna är dina händers verk. De ska gå under, men du ska bestå. De ska alla nötas ut som kläder, du ska byta ut dem som en mantel och de försvinner. Men du är densamme, och dina år har inget slut.