Lukasevangeliet 1:57-80

För Elisabet var tiden nu inne att föda, och hon födde en son. Hennes grannar och släktingar fick höra att Herren hade visat henne så stor barmhärtighet, och de gladde sig med henne. På åttonde dagen kom de för att omskära barnet, och de ville kalla honom Sakarias efter hans far. Men hans mor svarade: "Nej, han ska heta Johannes." Då sade de till henne: "Det finns ingen i din släkt som har det namnet." De gjorde tecken till hans far och frågade vad han ville att barnet skulle heta. Han bad då om en tavla och skrev: "Johannes är hans namn", och alla blev förundrade. Genast öppnades hans mun och hans tunga löstes, och han började tala och prisa Gud. Alla deras grannar greps av fruktan, och i hela Judeens bergsbygd talade man om det som hade hänt. Alla som hörde det tog det till hjärtat och undrade vad det skulle bli av detta barn, för Herrens hand var med honom. Hans far Sakarias blev uppfylld av den helige Ande och profeterade och sade: "Välsignad är Herren, Israels Gud, som har besökt och återlöst sitt folk! Han har rest för oss frälsningens horn i sin tjänare Davids hus, så som han för länge sedan lovat genom sina heliga profeters mun: frälsning från våra fiender och från alla som hatar oss. Han har visat barmhärtighet mot våra fäder och tänkt på sitt heliga förbund, den ed han gav vår fader Abraham: att vi, frälsta från våra fienders hand, skulle få tjäna honom utan fruktan, i helighet och rättfärdighet inför honom alla våra dagar. Och du, barn, ska kallas den Högstes profet, för du ska gå före Herren och bana väg för honom. Du ska ge hans folk kunskap om frälsningen, med förlåtelse för deras synder genom vår Guds barmhärtiga kärlek. Så ska en soluppgång från höjden besöka oss, för att lysa över dem som sitter i mörker och dödsskugga och styra våra fötter in på fridens väg." Barnet växte och blev starkare i anden, och han levde i ödemarken fram till den dag då han skulle träda fram inför Israel.