Herren förkastade sitt altare,
han övergav sin helgedom.
Murarna runt hennes palats
gav han i fienders hand,
de ropade högt i HERRENS hus
som på en högtidsdag.
HERREN beslöt att förstöra
dottern Sions murar,
han spände ut mätsnöret
och drog inte undan sin hand
från skövlingen.
Han sände sorg över vallar
och murar,
allt ligger nu förstört.
Hennes portar sjönk ner i jorden,
han knäckte och krossade
hennes bommar.
Hennes kung och furstar
bor bland hednafolken,
ingen undervisning ges
och hennes profeter får ingen syn
från HERREN.
Dottern Sions äldste
sitter stumma på marken,
de kastar stoft över sitt huvud
och klär sig i säcktyg.
Jerusalems jungfrur
sänker sina huvuden mot jorden.
Mina ögon förtärs av gråt,
det jäser i mitt inre,
min lever rinner ut på jorden,
för dottern mitt folk går under,
barn och spädbarn förgås
på stadens gator.
De ropar till sina mödrar:
”Var finns bröd och vin?”
De tynar bort som slagna
på stadens gator,
de ger upp andan
i sina mödrars famn.
Vad ska jag säga dig,
vad ska jag likna dig med,
du dotter Jerusalem?
Vad ska jag jämföra dig med
för att trösta dig,
du jungfru dotter Sion?
Din skada är ju stor som havet,
vem kan hela dig?
Dina profeters syner
var falska och dåraktiga,
de visade dig inte din skuld
för att vända bort din fångenskap.
De budskap de förkunnade för dig
var falska och förföriska.
Alla som går vägen förbi
slår ihop sina händer
och hånar dig,
de visslar och skakar på huvudet
åt dottern Jerusalem:
Ӏr detta den stad som kallades
skönhetens krona,
hela jordens fröjd?”
Alla dina fiender spärrar upp
sin mun mot dig,
de visslar och gnisslar tänder
och säger: ”Vi har slukat henne!
Detta är dagen vi väntat på.
Vi fick uppleva den,
vi fick se den!”
HERREN har gjort vad han bestämt,
han har uppfyllt sitt ord
som han uttalat för länge sedan.
Han har rivit utan att skona,
han har låtit fienden
triumfera över dig
och upphöjt dina motståndares horn.
Deras hjärtan ropar till Herren.
Du dotter Sions mur,
låt tårarna rinna som en bäck
både dag och natt.
Ge dig ingen ro,
unna inte ditt öga någon vila.
Stig upp, ropa högt i natten
när nattväkterna börjar.
Utgjut ditt hjärta som vatten
inför Herrens ansikte,
lyft dina händer till honom
för dina barns liv
som tynar bort av hunger
i alla gathörn.
Se, HERRE, och tänk på
vem du gjort så emot.
Ska kvinnor äta sin livsfrukt,
barnen de burit i sin famn?
Ska präster och profeter dödas
i Herrens helgedom?
På marken, på gatorna
ligger unga och gamla.
Mina jungfrur och unga män
har fallit för svärd,
du har dödat på din vredes dag,
slaktat utan att skona.
Som till högtidsdag bjöd du in
skräck från alla håll.
På HERRENS vredes dag
var det ingen som kom undan
eller överlevde.
Dem som jag burit
i famnen och fostrat
har min fiende förgjort.