Apostlagärningarna 23:1-11

Paulus såg på Stora rådet och sade: "Bröder, jag har levt inför Gud med ett fullkomligt rent samvete intill denna dag." Då befallde översteprästen Ananias dem som stod bredvid honom att slå Paulus över munnen. Men Paulus sade till honom: "Gud ska slå dig, din vitkalkade vägg! Du sitter här för att döma mig efter lagen, men du bryter mot lagen när du befaller att de ska slå mig." De som stod bredvid sade: "Förolämpar du Guds överstepräst?" Paulus svarade: "Jag visste inte, bröder, att han var överstepräst. Det står ju skrivet: En ledare för ditt folk ska du inte förbanna ." Paulus visste att en del av dem var saddukeer och de andra fariseer, så han ropade i Rådet: "Bröder! Jag är farisé och son till fariseer. Det är för hoppet om de dödas uppståndelse som jag står här inför rätta." När han sade detta blev det strid mellan fariseerna och saddukeerna, och de församlade splittrades i två läger. (Saddukeerna lär nämligen att det inte finns någon uppståndelse eller några änglar eller andar, medan fariseerna erkänner allt detta.) Det blev ett väldigt ropande, och några av de skriftlärda från fariseernas parti reste sig och protesterade högljutt: "Vi finner inget ont hos den här mannen. Tänk om en ande eller en ängel verkligen har talat till honom?" Striden blev så häftig att befälhavaren var rädd att de skulle slita Paulus i stycken, och han befallde vaktstyrkan att gå ner och rycka bort honom från dem och föra honom till fästningen. På natten stod Herren hos honom och sade: "Var frimodig! Så som du vittnat om mig i Jerusalem, måste du vittna även i Rom."