Andra Korintierbrevet 12:11-21

Jag har blivit en dåre. Ni har tvingat mig till det. Egentligen borde ni ha talat väl om mig. Jag är inte på något sätt underlägsen dessa "superapostlar", även om jag ingenting är. Det som kännetecknar en apostel har blivit utfört hos er med all uthållighet, genom tecken, under och kraftgärningar. På vilket sätt blev ni sämre behandlade än de andra församlingarna, förutom att jag själv inte låg er till last? Förlåt mig den oförrätten. Det är nu tredje gången jag är redo att komma till er, och jag ska inte ligga någon till last. Jag söker inte det som är ert, utan er själva. Barnen är ju inte skyldiga att spara åt sina föräldrar, utan föräldrarna åt sina barn. Jag ska med glädje offra allt och själv låta mig offras för era själars skull. Blir jag då mindre älskad för att jag älskar er så högt? Jag har alltså inte varit någon börda för er. Men slug som jag är kanske jag har fångat er med list? Har jag utnyttjat er genom någon av dem som jag sände till er? Jag bad Titus resa och sände en broder med honom. Har Titus utnyttjat er? Har vi inte handlat i samma anda? Har vi inte gått i samma fotspår? Har ni hela tiden trott att vi försvarar oss inför er? Nej, vi talar inför Gud i Kristus, och allt är till er uppbyggelse, mina älskade. För jag är rädd att jag inte ska finna er sådana som jag skulle önska när jag kommer, och att ni inte ska finna mig sådan som ni skulle önska. Jag är rädd att jag ska finna strid, avund, vredesutbrott, själviskhet, förtal, skvaller, högmod och oordning. Ja, jag är rädd att min Gud ska förödmjuka mig inför er när jag kommer tillbaka, och att jag måste sörja över många som tidigare har syndat och inte omvänt sig från den orenhet, otukt och omoral som de har ägnat sig åt.