Första Korintierbrevet 12:14-31

Kroppen består ju inte av en enda kroppsdel utan många. Om foten sade: "Jag är inte hand, så jag hör inte till kroppen", så hör den ändå till kroppen. Och om örat sade: "Jag är inte öga, så jag hör inte till kroppen", så hör det ändå till kroppen. Om hela kroppen vore öga, var fanns då hörseln? Om allt vore hörsel, var fanns då luktsinnet? Men nu har Gud satt samman delarna i kroppen, var och en av dem som han ville. Om alla vore en enda kroppsdel, var vore då kroppen? Men nu är kroppsdelarna många och kroppen ändå en. Ögat kan inte säga till handen: "Jag behöver dig inte", inte heller huvudet till fötterna: "Jag behöver er inte." Nej, tvärtom är de delar av kroppen som verkar svagast så mycket mer nödvändiga. Och de delar av kroppen som vi tycker är värda mindre heder klär vi med så mycket större heder, och dem som vi blygs för skyler vi med så mycket större anständighet, något som våra anständigare delar inte behöver. Men Gud har satt samman kroppen och gett de ringare delarna större heder, för att det inte ska bli splittring i kroppen utan att delarna i stället ska ha samma omsorg om varandra. Om en kroppsdel lider, så lider alla de andra delarna med den. Och om en kroppsdel blir ärad, gläder sig alla de andra delarna med den. Ni är alltså Kristi kropp och var för sig delar av den. Gud har i församlingen för det första satt några till apostlar, för det andra några till profeter, för det tredje några till lärare, sedan några till att göra kraftgärningar, andra till att få gåvor att bota sjuka, till att hjälpa, styra och tala olika slags tungomål. Alla är väl inte apostlar? Alla är väl inte profeter? Alla är väl inte lärare? Alla gör väl inte kraftgärningar? Alla har väl inte gåvor att bota sjuka? Alla talar väl inte tungomål? Alla kan väl inte uttyda? Men sträva efter de nådegåvor som är störst. Och nu ska jag visa er en väg som vida överträffar alla andra