Romarbrevet 1:16-32

För jag skäms inte för evangeliet (budskapet med de goda nyheterna). Det är [en] Guds kraft (gr. dunamis) till frälsning (räddning, befrielse, helande) för var och en som tror (förtröstar), både för jude (ordagrant: judisk) – [som kommer] först (främst) – och för grek (hedning). [Evangeliet är en befriande kraft som upprättar, helgar, förvandlar och förnyar alla som tror.] För Guds rättfärdighet uppenbaras [blir nämligen synlig] i det [i evangeliet] – från tro till tro – precis som det står skrivet [Hab 2:4]: ”Men den rättfärdige ska (kommer att) leva av tro.” [Gr. pistis betyder tro, trohet, trofasthet, förtröstan, tillit och övertygelse. Tron har sitt ursprung i Guds egen fasta visshet och är en gåva som han fritt delar med sig av (Ef 2:81 Joh 5:4). Uttrycket ”från/av tro till tro” kan beskriva tro som växer och uppenbaras alltmer, från det första steget i trosvandringen (när man tar emot Jesus, se Joh 1:12) vidare genom helgelsen (som en Jesu lärjunge måste genomgå, se 1 Thess 4:72 Thess 2:131 Pet 1:15-17) fram till slutmålet (där allt kommer att bli helt uppenbart och synligt vid Herrens ankomst, se Mark 13:262 Thess 1:7-101 Pet 1:13Upp 1:7). Det beskriver också en tro på Gud som växer och fördjupas. Uttrycket förstärker att det är bara med hjälp av tro, ja, bara utifrån tro, som vi kan ta emot evangeliet och bli rättfärdiga.] För Guds vrede uppenbaras från himlen över all ogudaktighet och orättfärdighet hos människor som i orättfärdighet undertrycker (undanhåller, hindrar) sanningen. [Paulus använder samma ord för ”uppenbara” (gr. apokalypto) i denna och föregående vers: ”Guds rättfärdighet uppenbaras i evangeliet ...” vers 17. ”Guds vrede uppenbaras från himlen över all ogudaktighet ...” vers 18. Det förstärker hur Guds rättfärdighet och Guds vrede mot orättfärdighet hör ihop. Om inte Gud reagerade på orättfärdighet skulle hans rättfärdighet kunna ifrågasättas. Mänsklig vrede är ofta självcentrerad och hatisk, men Guds vrede har inte dessa syndiga egenskaper utan är i sin natur god och riktad mot synden. Det finns två aspekter på Guds vrede över orättfärdigheten. Dels en kommande vredesdom över synd och orättfärdighet, se Rom 2:5. Dels en pågående aktiv vrede över synden där Gud tillåter syndens konsekvenser bära frukt hos den som lämnar Guds vägar, se Rom 1:24.] [Resonemanget i vers 18 fortsätter. Sanningen är alltid sanning även om den medvetet undertrycks och hindras:] Det man kan veta om Gud är helt synligt (självklart, uppenbart) bland dem [i deras hjärtan, se Rom 2:15], eftersom Gud har visat (uppenbarat) det för dem [som inte vill veta av sanningen]. För hans osynliga egenskaper – både hans eviga makt (styrka, kraft, förmåga, kapacitet) och hans gudom (gudomliga natur), har från (alltsedan, men även: utifrån) världens skapelse kunnat uppfattas (observeras, förstås) genom de verk (”det utförda” i plural) man så tydligt ser (som är så uppenbara) [är så uppenbart synliga för hans intelligenta skapelser]. Därför är de utan ursäkt. Trots att de kände till Gud prisade de inte honom som Gud eller tackade honom, utan de förblindades av sina falska föreställningar så att mörkret sänkte sig över deras oförståndiga hjärtan. När de påstod att de var visa, blev de i stället dårar och bytte ut den odödlige Gudens härlighet mot bilder av dödliga människor, av fåglar, fyrfotadjur och kräldjur [som man tillbad som sina avgudar]. [Avgudadyrkan öppnar dörren till all annan synd. När människan blir sin egen gud kan hon göra vad hon själv vill utan att behöva stå till svars för sina handlingar.] Därför utlämnade Gud dem åt deras hjärtans begär så att de orenade och förnedrade sina kroppar med varandra. De ersatte sanningen om Gud [att han skapat världen och människan] med lögnen och dyrkade och tjänade det skapade i stället för Skaparen, han som är välsignad i evighet. Amen (så är det, det är sant). [Avgudadyrkan och tempelprostitution var nära förknippade med varandra. Avgudarna agerade omoraliskt i de populära myterna och avgudadyrkan hade ofta sexuella undertoner. För att tillbe och behaga fertilitetsgudar och gudinnor krävdes sexuell aktivitet.] Därför utlämnade Gud dem åt förnedrande (skamliga) lidelser. Deras kvinnor bytte ut det naturliga [sexuella] umgänget mot det som är onaturligt. På samma sätt lämnade männen det naturliga [sexuella] umgänget med kvinnan och upptändes av begär till varandra. Män gjorde skamliga saker med män och fick själva ta det rättvisa straffet för sin förvillelse. [Tretton av de fjorton första romerska kejsarna var bisexuella. Den förste kejsaren som gifte sig med en man var Nero, som regerade 54 – 68 e.Kr. Han var den femte kejsaren och var bara 17 år när han kom till makten. När Paulus skrev detta brev i slutet på 50-talet var Nero i tjugoårsåldern. Några år senare, efter ett antal fruar och affärer, gifte Nero sig 64 e.Kr. med en man där Nero tog rollen av en brud under ceremonin. Senare gifte han sig med en ung pojke, Sporus, sedan Nero dödat en av sina unga älskarinnor. Det var inte ovanligt att pedofili förekom mellan en slavägare och hans slavar. Den romersk-grekiska mytologin beskriver också alla möjliga former av sexuella relationer mellan människor och gudar, samma kön och även djur. Det var i denna hedniska miljö som församlingen i Rom levde. En stark kontrast till Bibelns värderingar från 3 Mos 18, där sexuella relationer utanför äktenskapet, mellan nära släktingar, med samma kön och med djur förbjuds. Att Paulus väljer att ta upp just utlevd homosexualitet kan bero på att det sätter sig upp mot självaste skapelseordningen vilket är temat här.] Eftersom de inte satte värde på kunskapen om Gud, utlämnade Gud dem åt ett ovärdigt sinnelag så att de gjorde sådant som inte får göras. [Detta uttryck syftar inte bara på de sexuella synderna i vers 24-28, utan också på de tjugoen onda egenskaperna i vers 29-32. Paulus delar in dem i tre grupper med samma grammatiska form. Den första gruppen består av fyra abstrakta substantiv i dativ singular som i generella ordalag beskriver vad som händer när man överger Gud och utlämnas åt sin egen syndfulla natur. Sedan följer mer specifika synder. Ordet ”och” används inte mellan någon av orden (men har lagts till i översättningen för attt få korrekt svenska). Detta språkbruk visar att det inte bara är exakt dessa tjugoen synder som fyller de som överger Gud; det är några exempel.] De har blivit helt fyllda av all slags: orättfärdighet (avsaknad av en moralisk standard), ondska, girighet [omättligt behov av mer, ofta på bekostnad av andra] och elakhet. [Nu följer fem substantiv i formen genitiv singular som alla beskriver avund och dess konsekvenser.] De är fulla av avund, mordlust, stridslystnad, svek och illvilja [söker ständigt strid och ondska]. [Nu följer tolv substantiv i ackusativ plural.] De skvallrar, förtalar, hatar Gud, är fyllda med våld (oförskämdhet), fyllda med arrogans, fulla av skryt, påhittiga i det onda [nya former av ondska], olydiga mot sina föräldrar, vettlösa, trolösa, okänsliga (känslokalla, kärlekslösa mot sina närmaste, utan familjeband – gr. astorgos) och hjärtlösa. De känner mycket väl till Guds rättvisa dom, att de som handlar så förtjänar döden. Ändå gör de sådant, och de applåderar dessutom (samtycker, ger sitt stöd till) andra som handlar likadant.

Gratis läsplaner och andakter relaterade till Romarbrevet 1:16-32