Uppenbarelseboken 4:1-11

Efter [allt] detta såg jag – och se [de dubbla verben ”såg” och uppmaningen ”se, lägg märke till; observera” ger uttryck för en kontrast, en ny dimension och panoramavy i synen, se även Upp 7:9] – där fanns en dörr som stod öppen i himlen. Samma röst som jag först hade hört tala till mig som en basun (militärtrumpet, med en tydlig signal) sa: ”Kom hit upp, så ska jag visa dig vad som måste ske efter detta.” [Den uppståndne Jesus fortsätter att tala till Johannes, se Upp 1:1017-18.] Genast var jag i Anden. [Johannes var redan i Anden, se Upp 1:10. Nu ser han en ny syn eller dimension, Paulus hade varit med om något liknande, se 2 Kor 12:3-4.] Och se, en tron stod i himlen, och någon satt på tronen. [Det första Johannes ser är Guds tron, det är det centrala och mest iögonfallande. Beskrivningen liknar även andra syner från himlen, se Jes 6:1-8Hes 1. En tron har att göra med makt. I en ateistisk och materiell världsbild finns det ingen tron i himlen. Det finns ingen högre auktoritet som människan behöver stå till svars inför. Inom humanismen finns det dock en tron, men där sitter inte Gud utan människan själv.] Han som satt där liknade en ädelsten, som jaspis [troligtvis genomskinlig och grönaktig] och karneol [vanligtvis rödaktig]. [Dessa två ädelstenar var den sista och den första stenen på översteprästens bröstsköld, se 2 Mos 28:17-20. De totalt tolv stenarna som prästen bar representerade de tolv stammarna som också nämns i Upp 7:5-8. Jaspis omnämns på nytt när det nya Jerusalem från himlen beskrivs och kallas då ”en dyrbar ädelsten”, se Upp 21:11. Jaspis är också den första grundstenen i muren till det nya Jerusalem, se Upp 21:18-19.] Runt omkring (på alla sidor, som en obruten cirkel runt) tronen fanns en regnbåge [som påminner om Guds löften, se 1 Mos 9:11-17] som liknade smaragd [en genomskinlig ljus grönaktig ädelsten]. [En tron symboliserar makt och säger – ”jag kan göra som jag vill”. Ett löfte säger – ”jag uppfyller mitt löfte till dig”. Att en regnbåge omsluter hela Guds tron är uppseendeväckande och visar hur Guds beslut grundar sig i trofasthet och på de löften han har gett.] Runt omkring (på alla sidor, som en cirkel runt) tronen stod tjugofyra [mindre] troner, och på tronerna satt tjugofyra äldste klädda i vita kläder och med segerkransar (gr. stefanos) av guld på huvudet. [Den prästerliga tjänsten i templet var indelad i 24 avdelningar, se 1 Krön 24. Det jordiska templet är en bild på det himmelska templet. Talet tolv representerar Guds folk. Israeliterna var uppdelade i tolv stammar, Jesus kallade tolv lärjungar. De tjugofyra äldste, tolv plus tolv, betecknar troligtvis här Guds folk från både Gamla och Nya testamentet. När det nya Jerusalem beskrivs har staden tolv portar och tolv grundstenar. På portarna står de tolv stammarnas namn och grundstenarna har de tolv apostlarnas namn, se Upp 21:1214.] Från tronen kom blixtar och dån och åska. [En liknande syn mötte Mose vid Sinai berg, se 2 Mos 19:16.] Framför tronen brann sju facklor som är Guds sju andar. [De sju andarna syftar troligtvis inte på sju olika andar, utan på den helige Ande som är fulländad och fullkomlig, se Upp 1:4. Ett liknande exempel finns i Jes 11:2, där profeten tar med sju aspekter om den kommande Messias.] Framför tronen låg liksom ett hav av glas, som av kristall. [Ännu en gång räcker inte orden till. Johannes ser något som liknar ett hav. I tabernaklet fanns ett runt mindre bronskärl där prästerna tvättade sina händer och fötter innan de gjorde tjänst, se 2 Mos 30:17-18. Det var gjort av brons som använts som speglar, se 2 Mos 38:8. Vattnet måste ha glittrat och reflekterats i materialet så att det såg ut som ett hav. När Salomo byggde templet utvidgades karet så att det blev en större cirkulär bassäng. Diametern var 4,5 meter och djupet var drygt två meter och den kallas just ”havet”, se 1 Kung 7:23. Nästa gång Johannes ser glashavet är det blandat med eld, se Upp 15:2.] Mitt för tronen och runt omkring den stod fyra varelser (levande väsen, djur) som hade fullt med ögon framtill och baktill. [De många ögonen symboliserar intelligens och att de vakar över tronen.] Den första varelsen liknade ett lejon. Den andra en ung tjur. Den tredje hade ett ansikte som en människa. Den fjärde liknade en flygande örn. [Det är inte helt klart vad dessa fyra varelser är eller symboliserar. Eftersom de tillber vid Guds tron är de skapade. De verkar vara en kombination av keruberna i Hes 10 och seraferna i Jes 6, som också sjöng ”helig, helig, helig”. Dessa fyra varelser finns också med när de första sigillen i bokrullen öppnas, och säger då ”kom”, se kapitel 6. De fyra varelserna representerar också de fyra stora grupper som Gud skapade på jorden – fåglar, vilda djur, boskap och människor, se 1 Mos 1:20-28. Örnen är den främsta av fåglarna, lejonet de vilda djurens konung, osv. En tolkning är att allt skapat på jorden är tänkt att tillbe Gud. Det finns även en koppling till de fyra evangelierna och hur Jesus presenteras, en tolkning som var vanlig bland kyrkofäderna. Matteus presenterar Jesus som kung – lejonet från Juda stam. Markus presenterar Jesus som Herrens tjänare – oxen som drar. Lukas fokuserar på Jesu mänsklighet, vilket då kan representera den tredje varelsen som hade det mänskliga ansiktet. Till sist visar Johannes på Jesu gudomlighet som då representeras av örnen. Det finns även en koppling till fyra av de tolv stammarna (Juda, Ruben, Efraim och Dan) som var placerade närmast intill tabernaklet, se 4 Mos 2.] De fyra varelserna (levande väsendena, djuren) hade vardera sex vingar. Varje vinge var täckt med ögon runt omkring (på alla sidor), både på insidan och på utsidan. Dag och natt sa de [sjöng de] utan uppehåll: ”Helig, helig, helig är Herren Gud, den Allsmäktige (Allhärskaren), han som var och som är och som kommer.” När (varje gång som) dessa varelser prisar, ärar och tackar honom som sitter på tronen och som lever i evigheternas evigheter, då faller de tjugofyra äldste ner inför honom som sitter på tronen och tillber honom som lever i evigheternas evigheter. De lägger ner sina segerkransar inför tronen [i respekt och vördnad] och säger: ”Värdig är du, vår Herre och Gud, att ta emot härligheten (lovprisningen, äran) och äran (priset, aktningen, respekten) och makten (styrkan, kraften, förmågan)