Psaltaren 43:5

Varför är du så bedrövad (tyngd, nedbruten), min själ (hebr. nefesh), och varför är du så orolig [som ett upprört hav] inom mig? Förtrösta (hoppas; vänta aktivt; lita) på Gud (Elohim), för jag ska åter få tacka [med öppna händer – prisa, hylla och erkänna] honom, min frälsning (ordagrant: mitt ansiktes befrielse/räddning) och min Gud (Elohim). [Den tredje refrängen är ordagrann upprepning av den andra refrängen, se Ps 42:12. Tre gånger behöver psalmisten påminna sig själv om varför han är bedrövad och orolig (den första refrängen finns i Ps 42:6). Till skillnad från t.ex. Psalm 22 har inte Psalm 42-43 någon vändpunkt. Trots det är Gud väldigt närvarande. Gud, hebreiska Elohim, nämns 22 gånger i dessa två psalmer. Titlarna visar på en personlig Gud som är närvarande. Några av namnen är: Den levande Guden, Guds ansikte, min Gud, min levande Gud, min klippa, min tillflykt, Gud min jublande glädje, osv. I en psalm som klagar på Guds frånvaro är han ironiskt nog väldigt närvarande! Teologen Konrad Schaefer skriver att Guds frånvaro är smärtsam, men ironiskt nog är smärtan att vara separerad från honom ett sätt att känna hans närvaro!]