Jesus ställdes nu inför ståthållaren [Pontius Pilatus]. Ståthållaren frågade honom: ”Du är alltså judarnas kung?” Jesus svarade: ”Du själv säger det (det är dina ord, inte mina).” Men när han anklagades av översteprästerna och de äldste [som var där och antagligen läste upp en lång lista med anklagelser hur han brutit mot både judisk och romersk lag, att han var en farlig förrädare mot romerska riket, en rebell, falsk messiasfigur osv.] svarade han inte. Då sa Pilatus till honom: ”Hör du inte hur mycket (vilka allvarliga anklagelser) de beskyller dig för?” Men han svarade honom inte, han sa inte ett ord. Detta gjorde ståthållaren [Pontius Pilatus] mycket förvånad. [I normala fall brukade den anklagade försvara sig med österländsk iver.]
[Under förhöret med Pontius Pilatus framkommer det att Jesus är från Galileen. Pilatus skickar då Jesus till Herodes Antipas, eftersom Jesus hade varit mest aktiv på hans territorium. Där förhörs Jesus och skickas sedan igen tillbaka till Pontius Pilatus, se Luk 23:1-12.]
Under högtiden [påsken] hade ståthållaren för vana att frige en fånge efter folkets önskan. Det fanns vid den tiden en ökänd (beryktad) fånge som hette Jesus Barabbas [som var en mördare och upprorsmakare mot romerska staten, se Mark 15:7]. När folket nu var samlat frågade Pilatus: ”Vem vill ni att jag ska frige, Jesus Barabbas eller Jesus som kallas den Smorde (Messias, Kristus)?” Pilatus visste att det var på grund av avundsjuka mot Jesus som man hade utlämnat honom.
[Pilatus hade genomskådat fariséernas motiv som var avundsjuka och försöker nu lösa problemet genom att ta hjälp av folkets vilja för att frige Jesus. Namnet Barabbas betyder ordagrant ”en faders son”. Hans fullständiga namn var troligen Jesus Barabbas. Vissa manuskript har det längre namnet, medan andra bara har Barabbas. Folket får nu välja mellan Jesus Barabbas, en faders son som var en falsk messias och Jesus Messias, Guds Son som var den äkta Messias. Här finns även en typologi med de två bockarna på försoningsdagen (jom kippur). Genom lottkastning sattes den ena fri och den andra blev syndabocken, se 3 Mos 23:27-32Heb 9:7-12.]
Medan han satt på domarsätet fick han detta bud från sin hustru: ”Låt ingenting orätt ske mellan dig och denna rättfärdiga (oskyldiga) man! Jag har lidit mycket (haft en obehaglig upplevelse) i en dröm i dag [på morgonen, eller tidigare under natten] på grund av honom.” [Det är värt att notera att den enda som för Jesu talan under hela rättegången är en hednisk kvinna. Enligt tradition hette hon Claudia Procula.]
Men översteprästerna och de äldste övertalade folket att begära Barabbas fri och få Jesus dödad. Ståthållaren sa nu till dem: ”Vilken av de båda vill ni att jag ska frige?” De svarade: ”Barabbas!” Pilatus frågade dem: ”Vad ska jag då göra med den Jesus som kallas den Smorde (Messias)?” Alla svarade: ”Korsfäst honom!” Han frågade: ”Vad har han gjort för ont?” Men de ropade ännu högre: ”Korsfäst honom!”
När Pilatus såg att ingenting hjälpte utan att oron bara blev värre, tog han vatten och sköljde (tvättade av) sina händer inför folket och sa: ”Jag är oskyldig till den här mannens blod. Detta får bli er sak.” Men hela folket ropade: ”Hans blod må komma över oss och våra barn.” Då frigav han Barabbas, men Jesus lät han prygla och utlämnade honom sedan till att korsfästas.
Då förde ståthållarens soldater Jesus till residenset (pretoriet) och samlade hela bataljonen [en romersk kohort som bestod av 600 soldater, se Apg 10] omkring honom.
[Pretoriet var det romerska namnet på officersbostaden och kasernen med kaserngården. Det fanns två romerska residens i Jerusalem, Antoniaborgen och Herodes palats. Pontius Pilatus bodde under sina besök i Antoniaborgen intill tempelområdet, och Herodes Antipas bodde i sitt palats i västra delen av staden under sina besök. Jesus blev förhörd av båda dessa som var fiender, men blev vänner denna dag, se Luk 23:12. Här syftas troligen på Antoniaborgen där Pontius Pilatus befann sig.]
De tog av honom kläderna och hängde på honom en röd soldatkappa och vred (flätade) ihop en krans (krona) av törne och satte den på hans huvud och stack en käpp (stav) i högra handen på honom. Sedan föll de på knä för honom och hånade honom och sa: ”Leve judarnas konung!” De spottade på honom och tog käppen och slog honom i huvudet. När de hade hånat honom tog de av honom kappan och satte på honom hans egna kläder och förde bort honom för att korsfästa honom.
På vägen ut [till Golgata] råkade de träffa på en man från Kyrene som hette Simon, honom tvingade de att bära Jesu kors.
[Den lodräta stolpen var permanent fastsatt vid avrättningsplatsen, som ofta låg på en höjd strax utanför staden. Den dömde fick själv bära tvärslån som vägde 40-50 kg dit. Enligt romersk lag kunde statsanställda tvinga vem som helst att bära deras bagage och utrustning en romersk mil (1,5 km), se Matt 5:41. Simon var född i staden Kyrene i Nordafrika. Eftersom han namnges (och även hans söner Alexander och Rufus, se Mark 15:21Rom 16:13) var han antagligen en Jesu efterföljare när evangelierna skrevs.]
När de kommit till en plats som kallades Golgata, vilket betyder Skalleplatsen (som kallas en plats av en huvudskalle/dödskalle) [gr. kranion, se Luk 23:33], gav de honom vin blandat med galla [myrra, se Mark 15:23], men när han smakat det ville han inte dricka det.
[Enligt Talmud ska en person som leds ut för att bli dödad ges vin blandat med myrra för att lindra smärtan (Ords 31:6). Jesus nekar detta erbjudande som skulle ha minskat smärtan. Matteus nämner att i denna dryck fanns även galla (gr. chole), troligtvis i form av bitar av någon giftig ört, se Ps 69:22. Det motsvarande hebreiska ordet (rosh) används även för ormgift. Senare erbjuds Jesus vanligt surt vin som han däremot tar emot (Mark 15:36Luk 23:36Joh 19:30). Detta andra vin gör att han är vid medvetande längre, och lidandet förlängs.]
När de korsfäst honom delade de hans kläder mellan sig genom att kasta lott om dem [som det profeterades om i Ps 22:19]. Sedan satte de sig ner och vaktade honom. Ovanför hans huvud satte man upp hans anklagelse (orsaken till hans dödsdom), den löd:
”Detta är Jesus [från Nasaret],
judarnas konung.”
[De fyra evangelieförfattarna nämner alla att det stod ”judarnas konung” på skylten. De väljer dock att ta med olika delar av de inledande orden. Detta är ingen motsägelse, i stället ger de tillsammans den fulla bilden. Troligtvis hade skylten följande text: ”Detta är Jesus från Nasaret, judarnas konung”, vilket är summan av Mark 15:26, Luk 23:38 och Joh 19:19.]
Samtidigt med honom korsfästes också två brottslingar (rövare som rånade och överföll människor), den ene till höger och den andre till vänster om honom [Jes 53:9].
De som passerade hånade honom och skakade huvudet och sa: ”Du som bryter ner templet på tre dagar och bygger upp det igen, hjälp dig själv nu. Om du är Guds Son, stig ner från korset!”
Översteprästerna gjorde likadant tillsammans med de skriftlärda och de äldste, de hånade (talade nedvärderande om) honom och sa: ”Andra har han frälst (hjälpt, räddat, befriat från döden), men sig själv kan han inte frälsa. Är det Israels kung [som agerar så]? Om han kommer ner från korset nu så ska vi tro på honom! Han förtröstar (litar) på Gud, låt Gud rädda honom om han bryr sig om honom [Ps 22:9], han har ju sagt att han är Guds Son.”
Även rånarna som var korsfästa med honom talade på samma sätt och förolämpade honom (använde grova ord mot honom, anklagade honom).
Vid sjätte timmen (klockan tolv) kom ett mörker över hela landet som varade ända till nionde timmen (klockan tre på eftermiddagen). [Detta profeterades i Amos 8:9.] Omkring nionde timmen (klockan tre) ropade Jesus med hög röst: ”Eli, Eli, lema sabaktani?” Det betyder: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig (lämnat mig hjälplös)?”
[Jesus citerade från Ps 22:2 på sitt modersmål, arameiska. Upprepning av ”Min Gud, min Gud” beskriver ett starkt känslomässigt engagemang. Eftersom denna strof är psalmens första mening så fungerar den även som en titel för hela psalmen. När Jesus uttalar dessa ord så bär detta associationer till hela innehållet. Inte bara ångesten i början av psalmen utan även vändpunkten i Ps 22:22 ”Du bönhör mig” och Guds ingripande i den sista delen med den avslutande raden i Ps 22:32 ”han har gjort det” som harmoniserar med Jesu sista ord på korset ”det är fullbordat”, se Joh 19:30.]
Några av dem som stod där hörde det och sa: ”Den här mannen kallar på Elia.” [Mal 4:5] På en gång sprang en av dem [kanske den romerska officeren som nämns i vers 54] och tog en svamp, och dränkte den med surt vin och satte den på en stav och erbjöd honom att dricka. Men de andra sa: ”Låt honom vara, låt oss se om Elia kommer och räddar (frälser, befriar) honom!”
Men Jesus ropade än en gång med hög röst och gav upp andan [överlämnade sin ande]. Och se – då brast templets förhänge itu [förlåten i templet rämnade och delades i två delar], uppifrån och ända ner. Jorden [marken] skakade och klipporna rämnade (brast, delades). Gravarna öppnades och många kroppar av de heliga som insomnat väcktes (restes) upp [till liv]. När de sedan gick (kom) ut ur gravarna kom (gick) de efter hans uppståndelse in i den heliga staden [Jerusalem] och visade sig [uppenbarande sig personligen] för många.
[Förhänget, även kallad förlåten, avskilde den allra heligaste delen av templet, se Heb 9:3. Att den revs itu uppifrån visar att det var Gud som öppnade vägen för människan till gemenskap med honom. Förlåten var vävd i ett stycke och broderad med blå och purpurröda färgtoner, se 2 Mos 26:30-33. Den judiska historieskrivaren Josefus beskriver tyget som magnifikt och hur mönstret och färgerna blev som en bild av universum. De exakta dimensionerna på förlåten är inte kända, men den bör ha haft samma mått som Salomos tempel, vars ytterbredd var 10 meter, se 1 Kung 6:2. Herodes den store ökade höjden, så draperiet kan haft en storlek på omkring 9 x 15 meter. Enligt tidig judisk tradition var tjockleken en decimeter. Även om just det måttet troligen är en överdrift, var draperiet enormt och kunde omöjligt ha rivits isär av mänsklig hand. Att förlåten brast måste ha gjort djupt intryck på prästerna i templet. Värt att notera är att den judiska boken Talmud nämner flera oförklarliga händelser i templet fyrtio år innan det förstördes 70 e.Kr.]
När den romerska officeren (centurionen) och de som höll vakt med honom såg jordbävningen och det som hände, blev de helt skräckslagna och sa: ”Detta var verkligen Guds Son!” [Den militära graden centurion betecknar en officer som har åttio soldater under sig, och det var han som förde befälet vid Golgata.]
Många kvinnor som följt Jesus från Galileen och betjänat honom (stött och bidragit ekonomiskt till hans tjänst) var också där och stod på avstånd och såg vad som skedde. Bland dessa var Maria från Magdala och Maria, Jakobs och Joses mor, och modern till Sebedeus söner [lärjungarna Jakobs och Johannes mor Salome].
[I Markus skildring namnges alla tre kvinnorna, följaktligen är Salome namnet på Sebedeus söners mor, se Mark 15:40. Salome är också troligtvis Jesu mor Marias syster, se Joh 19:25.]
På kvällen kom en rik man från Arimatea som hette Josef och som också han hade blivit lärjunge till Jesus.
[Han hade ännu inte öppet bekänt detta, se Joh 19:38, antagligen eftersom han fanns med i Stora rådet, se Mark 15:43. Han var född i Arimatea som betyder ”höjd” på hebreiska och var en judisk stad, se Luk 23:51. Staden identifieras ofta med profeten Samuels födelsestad Ramatajim nordväst om Jerusalem, se 1 Sam 1:1. Ramatajim översätts till grekiska Armathaim, vilket är snarlikt Arimatea. Detaljen ”rik man” bekräftar profetian från Jes 53:9.]
Josef gick till Pilatus och bad att få Jesu kropp, och Pilatus gav då order om att den skulle utlämnas. Josef tog kroppen, svepte den i rent linnetyg och lade den i den oanvända grav som han hade låtit hugga ut åt sig själv i berget. Sedan rullade han en stor sten för ingången till graven och gick därifrån. [Han hade också hjälp av Nikodemus, se Joh 19:39-42.] Maria från Magdala och den andra Maria var där och satt mitt emot graven.
Nästa dag, det var dagen efter förberedelsedagen [till veckosabbaten eller någon av påskens högtidsdagar], gick översteprästerna och fariséerna tillsammans till Pilatus och sa: ”Herre, vi har kommit att tänka på att när den där bedragaren ännu var i livet sa han: ’Efter tre dagar ska jag uppstå.’ Ge därför order om att graven bevakas under tre dagar, så att inte hans lärjungar kommer och rövar bort honom och sedan säger till folket att han har uppstått från de döda. Då blir det sista bedrägeriet värre än det första.”
[Genomgående under anklagelserna mot Jesus har Matteus refererat till ”översteprästerna och de äldste”, men här är det ”översteprästerna och fariséerna” som kommer till Pilatus. Fariséerna var med i de båda grupper som begärt ett tecken av Jesus då han hade svarat med löftet om ”Jonas tecken”, se Matt 12:38-40Matt 16:1-4. Det är antagligen denna grupp som nu tänker tillbaka på denna förutsägelse.
De judiska ledarna kom troligtvis till Pilatus tidigt dagen efter förberedelsedagen, eftersom han hade audiens under morgontimmarna. Förberedelsedagen syftar ofta på fredagen som är en förberedelsedag inför sabbaten som börjar på kvällen vid solnedgången. I så fall är ”dagen efter” någon gång fredag kväll fram till lördag kväll, och då troligtvis morgontimmarna på sabbaten. Dock kan förberedelsedagen också syfta på pesach den 14:e nisan eller den första dagen i det osyrade brödets högtid som är den 15:e nisan.
För att jämföra med något vi känner till så är alltid söndag en röd dag i vår almanacka. Nationaldagen kan infalla vilken veckodag som helst och är också en röd dag. Om den infaller på lördag blir det då två röda dagar på rad, men den kan också infalla en söndag och då sammanfaller högtidsdagarna.]
Pilatus svarade: ”Ni har en vaktstyrka. Gå och säkerställ att den bevakas på det sätt ni tycker är bäst.” De gav sig i väg och skyddade graven genom att försegla stenen [med ett romerskt sigill, se Dan 6:17] och vaktstyrkan sattes ut för att hålla vakt.
Bibelappen
Bibelappen för barn
