Matteus 14:13-34

När Jesus hörde detta [nyheten om Johannes Döparens brutala död och att Herodes Antipas trodde Jesus var den uppståndne Johannes], for han med båt därifrån till en enslig plats, där de kunde vara för sig själva. [De ror norrut från Kapernaum längs med kusten för att stanna någonstans utanför staden Betsaida, se Luk 9:10.] Men folket fick höra det och följde efter honom till fots från städerna [längs med vägen från Kapernaum till Betsaida]. När Jesus gick i land [på en plats som i normala fall skulle varit relativt öde] såg han en stor folkskara. Han blev djupt rörd av medömkan över dem och botade dem som var sjuka. När det började bli kväll kom lärjungarna fram till honom och sa: ”Platsen här ligger ensligt till, och det är redan sent. Sänd i väg folket, så att de kan gå in i byarna och köpa sig mat.” Jesus svarade: ”De behöver inte gå bort, ni kan ge dem att äta.” De svarade: ”Här har vi inte mer än fem bröd och två fiskar.” Han sa: ”Kom med dem till mig.” Sedan sa han till folket att slå sig ner i gräset, och han tog de fem bröden och de två fiskarna och såg upp till himlen och välsignade dem. [Jesus bad antagligen den judiska välsignelsen Hamotzi: ”Välsignad är du Herre, universums Kung, som frambringar bröd från jorden.”] Han bröt bröden och gav bitarna till lärjungarna, och lärjungarna gav dem till folket. Alla åt och blev mätta. Sedan samlade man upp de överblivna bitarna, tolv fulla korgar. [Detta var en mindre korg som man hade med sig när man reste. Dessa tolv korgar tillhörde antagligen lärjungarna. Vid nästa matunder för 4 000 män används ett annat ord för en större typ av korg, se Matt 15:37.] De som hade ätit var omkring 5 000 män, förutom kvinnor och barn. På en gång uppmanade han bestämt (var han tvungen att övertyga och nästan tvinga) lärjungarna att kliva i skeppet (större båt) och åka före honom till andra sidan, medan han skickade hem folket. När han hade gjort detta, gick han ensam upp på berget för att be. [Folket ville med våld göra honom till kung, se Joh 6:15. Att Jesus var tvungen att så bestämt skicka i väg lärjungarna, antyder att de också dragits med i folkets önskan att starta en politisk revolution mot romarna. Anledningen till att de kommit hit var att Jesus sökt en enslig plats för att vara i stillhet och bön efter nyheten om hans släkting Johannes Döparens död, se vers 13.] Det blev kväll och han var fortfarande kvar där själv. [Jesus hade nu varit i bön i flera timmar och fortsätter vaka och be hela natten fram till fjärde nattväkten, se vers 25.] Skeppet var nu mitt på sjön [ordagrant: många stadier från land; en stadie är omkring 185 meter] och kastades hit och dit av vågorna, för de hade motvind. Strax före gryningen (under den fjärde nattväkten – någon gång mellan klockan tre och sex) kom Jesus till dem, gående på sjön. [Job 9:8] När lärjungarna förstod att han gick på sjön, blev de förskräckta (fyllda med fruktan) och sa: ”Det är ett spöke!” Och de skrek av rädsla. Men på en gång började Jesus tala med dem och sa: ”Ta det lugnt (var vid gott mod), Jag Är (det är jag). Var inte rädda.” [Frasen ”Jag Är” är densamma som Gud använder när han uppenbarar sig för Mose, se 2 Mos 3:14.] Petrus svarade honom och sa: ”Herre, om det är du, befall mig att komma till dig på vattnet.” Han sa: ”Kom!” Petrus steg ur båten och började gå på vattnet, och kom emot Jesus. Men när han såg (kände, upplevde med sina sinnen) hur stark vinden var blev han rädd. När han började sjunka ropade han: ”Herre, rädda (hjälp, fräls) mig!” På en gång sträckte Jesus ut sin hand, tog tag i honom och sa: ”Vilken kortvarig (liten) tro du har, varför tvivlade du (höll du på att tappa tron, drogs du åt två håll)?” [Det uttalandet kan tyckas märkligt. Jämfört med de andra lärjungarna som satt kvar i båten hade ju Petrus stor tro! Ordet oligos kan betyda liten, men även kortvarig i tid. Det sammansatta ordet oligo-pistis beskriver Petrus tro som är liten eller snarare kortvarig. Problemet som Jesus adresserar är Petrus instabila tro som har höga toppar och djupa dalar. Först tror han Jesus är ett spöke, sedan går han på vattnet för att på nytt tvivla och börja sjunka. Ordet för tvivla här är edistasas, det används bara här och i Matt 28:17.] När de [Petrus och Jesus] hade kommit in i båten, lade sig (mojnade) vinden. De som var i båten tillbad honom (böjde sig i ödmjukhet, föll på knä, kysste hans hand i vördnad) och sa: ”Du är verkligen Guds Son!” När de hade farit över sjön kom de till Gennesarets landområde [som var en bördig slätt söder om Kapernaum].