Vid den tiden beslutade Caesar (kejsar) Augustus att hela världen [Romarriket] skulle registrera sig för att betala skatt. Detta var den första [av de två] skattskrivningen som hölls när Quirinius var ståthållare (ett verb: agera som ledare och administratör – gr. hegemoneuo) över Syrien.
[I kejsar Augustus egen självbiografi, den s.k. ”Res Gestae Divi Augusti”, som han lät nedteckna vid 76 års ålder, nämns tre stora skattskrivningar i kapitel 8. Den första skedde 28 f.Kr., den andra 8 f.Kr. och den tredje inleddes 14 e.Kr. samma år som han dog. Romerska medborgare räknades vart femte år, medan varje provins hade sina egna fastställda intervaller för census. I Syrien/Judéen ägde de rum vart fjortonde år.
Quirinius var född 45 f.Kr. i Rom. Han gjorde karriär inom armén och 15 f.Kr. utsåg Augustus honom som prokonsul över Kreta och Kyrene. Sedan han återvänt till Rom 12 f.Kr. fick han nya krigsuppdrag i Syrien 11-7 f.Kr. Eftersom ståthållaren i Syrien, Saturninus, dör vid den här tiden, och det dröjer innan Varus tillträder, är det inte otroligt att Quirinius då fick ansvara för skattskrivningen. Det var hans första skattskrivning. Han förrättade senare en andra skattskrivning år 6 e.Kr. då han på nytt återvände till Syrien.
Vår västerländska tideräkning utvecklades av munken Dionysius Exiguus i Rom år 525 e.Kr., innan dess hade man räknat tiden utifrån större händelser eller olika regenter. Det visade sig dock att han misstog sig med några år vad gäller Anno Domini som betyder ”Herrens år” på latin. I dag menar de flesta forskare att Jesu födelse inträffade någon gång mellan 8 och 4 f.Kr.]
Alla gav sig av [färdades, genomkorsade landet] för att skattskriva sig, var och en till sin egen stad [där deras familjeregister fanns]. Josef gick då också upp från Galileen, [ut] från Nasarets stad till Davids stad, som kallas Betlehem, i Judéen – detta då han var av Davids hus och släkt (familj – gr. patria). Han kom för att skattskriva sig tillsammans med Maria, sin trolovade, som var synligt gravid (”stor med barn” – gr. egkuos).
[Detta är enda gången ordet egkuos används. Grundordet har att göra med ”vågor” och betecknar hur havandeskapet är synligt, dvs. efter vecka 16 (4 månader) eller mer. Namnet ”Davids stad” syftar ofta på Jerusalem, som var den stad David intog, se 2 Sam 5:6-7, men används även om Betlehem, eftersom det var hans födelseort, se 1 Sam 17:12. Betlehem betyder ordagrant ”brödhuset”. Det är ingen slump att Jesus som är ”livets bröd”, se Joh 6:48, föds i Betlehem som det profeterats om, se Mika 5:2Matt 2:5-6. Betlehem ligger strax söder om Jerusalem – staden som man alltid går ”upp” till, oavsett vilket väderstreck man kommer ifrån, se t.ex. Ps 122:1-2.]
Medan de var där [på plats i Betlehem, antagligen hemma hos Josefs släktingar] var det dags för henne att föda (frambringa; föda fram – gr. tikto). Hon födde sin förstfödde son och lindade honom med remsor av linnetyg [som man brukade göra för att skydda och stadga spädbarnets armar och ben], och lade honom i en krubba, för det fanns inte plats för dem i gästrummet (härbärget).
[Här används inte ordet för ett kommersiellt värdshus som i liknelsen om den barmhärtige samariern, se Luk 10:34. I stället används ett mer allmänt ord för rum. Det syftar troligen på det gästrum som var vanligt i dåtida hus. Samma ord används också för salen på övre våningen där Jesus äter den sista måltiden, se Luk 22:11. Det skulle ha varit en förolämpning mot hela Josefs släkt om de tagit in på ett värdshus när de hade släkt i staden. Eftersom många är i Betlehem på grund av skattskrivningen verkar detta gästrum vara upptaget av en annan familj, så Maria och Josef bor antagligen i familjens vardagsrum. I anslutning till detta rum var det vanligt att det fanns ett stall där man tog in sina djur under natten, se 5 Mos 22:2. Kanske är det i en krubba i den delen av rummet den nyfödde Jesus läggs.]
I samma område övernattade några herdar på fälten och vaktade [i skift] över sin hjord. Då stod en Herrens ängel framför dem, och Herrens härlighet strålade (lyste, blixtrade) runt dem. De blev fruktansvärt rädda, men ängeln sa till dem:
”Var inte rädda! Se, jag har goda nyheter om en stor glädje som gäller hela folket. För i dag [nu denna natt] har en Frälsare (Befriare) blivit född åt er i Davids stad [Betlehem, se vers 4], han [som] är den Smorde (Messias, Kristus), Herren.
[Frälsare, gr. Soter, kommer från verbet sozo som beskriver en som räddar, helar och befriar. Titeln används första gången i Luk 1:47, och då om Herren. Här beskrivs hur Jesus har egenskaper som bara tillhör Gud.]
Detta ska vara tecknet för er [det sätt som ni känner igen honom på]: Ni ska finna ett nyfött barn (gr. brephos) [jfr Matt 2:11], som har lindats i tygremsor [av linne] och ligger i en krubba.”
Plötsligt var en stor armé av himmelska stridsänglar där tillsammans med ängeln, och de prisade (lovade) Gud och sa:
”Ära i höjden [i de högsta himlarna]
åt Gud
och på jorden frid (fullständig harmoni),
bland (inom) människor – hans välbehag (goda vilja; syfte, glädje).”
[Strukturellt hör orden ära/frid, höjden/jorden och Gud/människa ihop och bildar ett kiastiskt mönster där Gud står i centrum och binder samman himmel och jord. I NT avser det grekiska ordet doxa (ära) den härlighet som Fadern och Sonen har i all sin prakt och storslagenhet och som änglarna utsända på himmelskt uppdrag återspeglar, se vers 9. Ordagrant i grekiskan står ”Gud i de högsta” dvs. i himlarna, precis som Jesus lärde oss att be: ”Vår Fader som är i himlarna”, se Matt 6:9.]
När så änglarna farit ifrån dem [tillbaka] till himlen, sa herdarna till varandra: ”Låt oss nu [på en gång] gå över [ända] bort till Betlehem och se det (det ord – gr. rhema) som Herren har låtit oss få veta!” Så de skyndade i väg dit och fann Maria och Josef och det nyfödda barnet som låg i krubban. När de hade sett det berättade de vad som hade sagts till dem [av ängeln] om detta barn
Bibelappen
Bibelappen för barn
