Lukas 15:8-32

”Eller om en kvinna har tio silvermynt (drachmer) och tappar bort ett av dem, tänder hon då inte en lykta och sopar huset [det enkla jordgolvet] och letar noga tills hon hittar det? När hon funnit det samlar hon sina väninnor och grannkvinnor och säger: ’Gläd er med mig, för jag har hittat det värdefulla myntet som jag hade förlorat.’ Jag säger er att på samma sätt blir det glädje inför Guds änglar över en enda syndare som omvänder sig (totalt förändrar sitt sätt att tänka och agera).” Vidare sa han [Jesus]: ”En man (en viss person) hade två söner. [Den yngre beskrivs i vers 12-24 och den äldre i vers 25-32.] Den yngre av dem [troligtvis ogift och under 18 år] sa till sin far: ’Far, ge mig på en gång den del av förmögenheten som tillhör mig.’ Då skiftade han sina tillgångar mellan dem. [Den äldste sonen fick dubbel lott, se 5 Mos 21:17; i det här fallet med två söner innebär att han får två tredjedelar och den yngre en tredjedel.] Inte så många dagar senare samlade den yngre sonen ihop allt han ägde [sålde sin del av det skiftade arvet] och for bort till ett fjärran land. Han slösade bort sin rikedom genom att leva ett utsvävande liv [ordagrant: leva utan att spara eller hålla igen]. När han hade gjort slut på allt han hade, kom en svår hungersnöd över landet och han började lida nöd (stå i skuld, komma efter med betalningarna). Så han gick i väg och tvingade sig på (ordagrant: ’limmade sig fast vid’) en av invånarna i landet [som motvilligt anställde honom eftersom han var så enträgen]. Han skickade ut honom på sina marker för att vakta svin. [Ett avskyvärt arbete för en jude eftersom svin ansågs vara orena djur, se 3 Mos 11:75 Mos 14:8.] Han längtade efter att få äta sig mätt på de fröskidor som svinen åt, men ingen gav honom något. [Vissa manuskript har ’fylla buken med fröskidor’. Det förstärker kontrasten mot hans tidigare liv i överflöd då han kunde välja att äta det bästa; nu kan han tänka sig äta vad som helst för att dämpa hungern. Synden för en person djupare och djupare ner i misär och förnedring.] Men när han hade tagit sitt förnuft till fånga (kommit till slutet av sig själv), sa han [reflekterande]: ’Hur många anställda hos min far har inte mat i överflöd, och här är jag, på väg att svälta ihjäl. Jag bryter upp (reser mig upp) och går till min far och säger till honom: »Far, jag har syndat mot himlen och mot dig (inför dig), jag förtjänar inte längre att kallas din son. Behandla mig som en av dina anställda.»’ Så han bröt upp och gick till sin egen far. Medan han fortfarande var långt borta fick hans far se honom [vilket antyder att fadern väntade och tittade efter sin son]. Fadern blev djupt rörd (kände stort medlidande) och sprang emot honom och omfamnade honom och kysste honom gång på gång. [I den här kulturen sprang aldrig en äldre judisk man. Anledningen var att för att springa måste han fästa upp manteln, vilket gjorde att han exponerade sina bara ben, vilket var skamfyllt. Vad motiverade då fadern att bära den skammen? Enligt Talmud (en judisk skrift som sammanfattar och kommenterar Gamla testamentet) finns det en ceremoni som heter kezazah. Den praktiserades om en judisk son lämnat det judiska samhället, levt med hedningar och sedan vände tillbaka hem. Stadens äldste mötte honom i stadsporten, krossade en kruka framför mannen – vilket symboliserade den brutna relationen med familjen, den judiska tron och samhället. Han var inte välkommen tillbaka. Anledningen att fadern springer kan vara att han vill möta sonen innan de äldste i samhället hinner utföra denna ceremoni. Fadern var villig att bära skammen för att upprätta sin son!] Men sonen sa till honom: ’Far, jag har syndat mot himlen och mot dig (inför dig), jag förtjänar inte längre att kallas din son.’ Men fadern sa till sina tjänare: ’Skynda er att ta fram (ut) den finaste (den mest ärofyllda) dräkten och klä honom i den och ta fram [ge honom] en ring för hans hand och sandaler för hans fötter. [Både ringen och sandalerna var tecken på att han nu var en fri man, slavar var barfota.] Hämta den gödda kalven [som var avsedd för något speciellt festligt tillfälle] och slakta den, så ska vi äta och fira, för min son var död men har fått liv igen, han var förlorad men är funnen.’ Och de började fira. Under tiden var hans äldre son ute på fälten [i arbete]. När han var på väg hem och närmade sig huset hörde han musik (flerstämmig instrumental musik – gr. symphonia) och dans. Så han kallade till sig en av pojkarna som var anställd och frågade vad det var frågan om. Han svarade: ’Din bror har kommit hem och din far har slaktat gödkalven eftersom han har fått honom välbehållen tillbaka.’ Men han [den äldre brodern] blev arg och vägrade att gå in. Då kom hans far ut och försökte övertala honom. Men han svarade sin far: ’I alla dessa år har jag tjänat dig, och jag har aldrig brutit något av dina bud. Ändå har du inte gett mig ens en liten killing så att jag skulle kunna fira (glädja mig) med mina vänner. Men när den där, din son [en formulering som uttrycker förakt], kommer hem, som har slösat bort din förmögenhet tillsammans med horor, då slaktade du gödkalven för hans skull!’ [Detta är den äldre broderns uttalande. Det är inte säkert att den yngste sonen varit med horor, utan kan reflektera vad den äldste sonen hade i sitt hjärta och skulle ha gjort i en liknande situation.] Fadern sa till honom: ’Mitt barn (ord för barn som fokuserar på att han är medlem i familjen), du är alltid hos mig, och allt mitt är ditt. Men det enda rätta var att fira och vara glada, för denne din bror var död men har fått liv igen, han var förlorad men är funnen.’ ”