Johannes 4:7-14

Då kom en kvinna från Samarien för att hämta vatten. [Helt oväntat och mot alla kulturella traditioner inleder Jesus ett samtal.] Jesus sa till henne: ”Ge mig [lite vatten] att dricka.” Hans lärjungar hade gått in i staden för att köpa mat. Den samaritiska (gr. samaritis) kvinnan sa till honom: ”Hur kan du som är jude fråga mig som är en samaritisk kvinna om vatten?” Judarna ville inte ha något med samaritanerna [utövarna av den samaritiska trosriktningen] att göra. [Jesus går emot flera religiösa och kulturella regler här. Män talade inte med kvinnor. Judar och samarier/samaritaner umgicks inte. Att dessutom dricka ur ett samaritiskt kärl (vers 11) ansågs som något orent av judarna.] Jesus svarade henne: ”Om du kände till (hade en klar förståelse av) Guds fria gåva och vem det är som säger till dig, ge mig något att dricka, skulle du i stället ha frågat honom och han hade gett dig levande (färskt, flödande) vatten.” Kvinnan sa till honom: ”Herre, du har inget att hämta upp det med [rep och hink] och brunnen är djup, så varifrån kommer detta levande vatten? Är du större än vår fader (förfader) Jakob? Han gav oss den här brunnen och drack själv från den, och så gjorde också hans söner och boskap.” Jesus svarade henne: ”Alla som dricker av detta vatten blir törstiga igen. Men den som har druckit av det vatten som jag ger ska aldrig, nej aldrig, bli törstig igen. Det vatten jag ger ska bli en källa inom honom med vatten som kontinuerligt flödar fram till evigt liv [Guds överflödande och äkta liv – dvs. själva kärnan och meningen med livet].”