1 Moseboken 1
1
Skapelsen
Introduktion
(1 Mos 2:4-9; Job 38:4-11; Joh 1:1-5)
1I begynnelsen (som en början/startpunkt) skapade (hebr. bara) Gud (Elohim) himlarna och jorden [hela universum]. 2Jorden (materien) var ännu öde (formlös – hebr. tóho) och tom (omätbar – hebr. bóho) med mörker över djupet, men Guds Ande hovrade (var i rörelse, svävade) över vattnen (hebr. majim).
[Uttrycket himlar (hebr. shamajim, i dualform) tillsammans med jorden beskriver all materia som existerar – hela universum. Det himmelska anspelar också på det andliga och det jordiska det materiella (Matt 6:19-20; Joh 3:12). I början på 1900-talet formulerade Einstein relativitetsteorin där tiden är den fjärde dimensionen. Här anar vi hur Gud kan stå utanför tiden och känna till slutet från början (Jes 46:10), och samtidigt finnas i tiden. Ordet hovra (hebr. rachaf) används bara här och i 5 Mos 32:11 där det beskriver en örn som svävar över sitt bo och lockar sina ungar till nästa steg i utvecklingen att börja flyga. Samma rot återfinns även i Jer 23:9 där hans ben ”darrar”. Här i skapelseberättelsen beskriver ordet att Guds kreativa närvaro är i rörelse, manifesterad på ett dallrande, vibrerande sätt – redo för nästa sektion. Vers 1-2 ger en introduktion till det som ska komma. Den hebreiska grammatiken (i vers 3) förstärker att universum med alla stjärnor och planeter är på plats inför nästa sektion som handlar om skapelsedagarna.]
[Vers 1 består av sju hebreiska ord. Det mittersta ordet är två bokstäver, alef-tav, den första och sista bokstaven i alfabetet. Detta lilla ord som uttalas ”et” på hebreiska är en objektpartikel som indikerar att nästföljande ord, som är ”himlarna”, är objekt i satsen. Det är intressant att i Upp 1:8 har Jesus motsvarande titel på grekiska, ”alfa och omega”, den första och den sista. Även om alef-tav bara är en språklig grammatisk detalj i hebreiskan antyds att Jesus finns representerad mitt i Bibelns första vers, likställd med Gud!]
Sex skapelsedagar
Dag ett – ljuset skiljs från mörkret
3Och Gud (Elohim) sa: ”Låt det bli ljus”, och det blev ljus. 4Gud (Elohim) såg (betraktade) att ljuset var gott (ändamålsenligt, vackert), och Gud skilde (separerade) ljuset från mörkret. 5Gud (Elohim) kallade ljuset dag och mörkret kallade han natt.
Det blev kväll och det blev morgon – dag ett (hebr. jom echad).
[Frasen ”det blev kväll och det blev morgon” återkommer de första sex dagarna, se vers 8, 13, 19, 23, 31. När den första dagen beskrivs används grundtalet ”ett” (hebr. echad), inte ordningstalet ”första” (hebr. rishon). Anledningen kan vara att indikera att det är här tiden startar. Inom judendomen räknas en dag från kvällen till nästa kväll. Rabbiner lär att anledningen är för att Gud vill att dagen ska börja med vila, inte arbete (1 Mos 2:1-3). Ordet för dag (hebr. jom) kan också beskriva ett större tidsintervall, men eftersom uttrycket ”kväll och morgon” används (som är ett s.k. polar-merismos) betonas troligtvis att tidsperioden verkligen är en dag, se även 2 Mos 20:11.
Ordet echad har även har innebörden av en enhet som utgörs av olika delar. Ordet används om man och kvinna tillsammans – de är ett (hebr. echad) kött (1 Mos 2:24). När tabernaklet beskrivs så är det en helhet (2 Mos 26:6). I trosbekännelsen är Herren en (5 Mos 6:4). Uttrycket jom echad beskriver alltså en full dag som består av en period av mörker (natt) och en period av ljus (dag). Solen och månen, som har uppgiften att markera dagar och tid får den uppgiften den fjärde dagen, se vers 14. Inget tidsintervall anges från det att universum skapas i begynnelsen i vers 1 fram till den första dagen.]
En andra dag – atmosfären
6Gud (Elohim) sa: ”Låt det vara en utsträckning (någonting som expanderats, bretts ut och gjorts tunt – hebr. raqia) [dvs. atmosfären, se vers 8] mitt i vattnet, som skiljer (separerar) vatten från vatten.” 7Gud (Elohim) gjorde (formade – hebr. asah) utsträckningen [atmosfären] och skilde vattnet som var under utsträckningen från vattnet som var ovan utsträckningen, och det skedde så. 8Gud (Elohim) kallade utsträckningen (det som gjorts tunt) himmel.
Det blev kväll och det blev morgon – en andra dag (hebr. jom sheni).
[Ordet ”utsträckning” är hebr. raqia, se vers 6-8 och 14-17. Traditionellt har ord som valv, fäste eller himlavalv använts, men ordet används för att beskriva något (oavsett material) som utvidgas, sträcks ut, görs tunt och expanderas. Verbet raqa används om att spänna ut en tältduk eller hamra ut en tunn plåt (2 Mos 39:3). Här i skapelseberättelsen beskriver ordet det som sträckts ut och kan appliceras på den tunna expansionen som vi kallar atmosfär.
Det hebreiska ordet för himlar är shamaim. Den sista delen, maim, är vatten. Den första delen kan vara sham, en oanvänd rot som tros ha betydelsen upphöjd. Betydelsen blir då ”vattnet där ovan”. En annan förklaring är att det kommer från ordet för eld esh och då blir himlen ”eld-vattnen”, vilket också är en passande beskrivning på en eldröd himmel när solen går upp eller ner. Ordagrant är översättningen av shamajim (som står i dual i hela GT) ”himlar”. Betydelsen är vid och innefattar majestätisk plural, men visar också på hur himlen (skyn) kan skifta i många olika färger. Himlen används om stjärnhimlen och universum (1 Mos 1:1; 15:5), himlen där fåglarna flyger och vindarna blåser (5 Mos 4:17) och platsen där Gud bor (1 Kung 8:30). I grekiskan används både singular och plural, se Matt 6:9-10.]
En tredje dag – jorden börjar grönska
9Gud (Elohim) sa: ”Låt vattnet under himlen samlas till en plats, och låt torr mark bli synlig (framträda)”, och det skedde så. 10Och Gud (Elohim) kallade det torra land och det samlade vattnet kallade han hav.
Gud (Elohim) såg (betraktade) att det var gott (ändamålsenligt, vackert).
11Gud (Elohim) sa: ”Låt jorden (landytan) producera grönska [ordagrant: grönske jorden av grönska] – plantor som ger (sprider) frö, och fruktträd som bär (gör, formar – hebr. asah) frukt efter sitt slag (sin sort; klassificering).” Ja, så blev det. [Hebr. min kommer från en rot med betydelsen ”dela upp, portionera ut”, ordet används för den bibliska klassificeringen av växter och djur, begreppet är bredare än ordet art, se vers 12, 21, 24, 25.] 12Ja, jorden bringade fram grönska (vegetation), plantor som ger (sprider) frön efter sitt slag (sin sort), och fruktträd som bär (kontinuerligt gör, formar) frukt efter sitt slag.
Och Gud (Elohim) såg (betraktade) att det var gott (ändamålsenligt, vackert).
13Det blev kväll och det blev morgon – en tredje dag (hebr. jom shlishi).
[Detta är den enda dagen då Gud säger ”det var gott” två gånger, se vers 10 och 12. Inom judendomen anses just därför tisdagen, den tredje dagen, vara en extra bra dag att starta något nytt på. Judiska bröllop sker därför än i dag ofta på tisdagar. Jesus gick på ett bröllop i Kana, just på ”tredje dagen”, se Joh 2:1.]
[Det finns en parallell symmetri mellan de tre första dagarna (dag 1-3) och de tre följande dagarna (dag 4-6):
• Ljus/tid – Första dagen fokuserar på ljuset och natt avskiljs från dag, tiden kommer igång. Fjärde dagen tilldelas himlakropparna sin funktion som ljusbärare och tecken för dagar, månader och år.
• Vattnet – Andra dagen handlar om vattnet och atmosfären som bildar ett livsutrymme (luften). Femte dagen fylls vattnet och luften med liv.
• Marken – Tredje dagen träder marken fram och börjar grönska. Den sjätte dagen fylls den med liv.]
En fjärde dag – himlakropparna får sin uppgift
14Gud (Elohim) sa: ”Låt ljusbärarna på himlens (skyarnas) utsträckning (expansion – hebr. raqia) vara för att göra åtskillnad (separera) mellan dag och natt, och de ska vara som tecken (signaler) [för att indikera] sammankomster (särskilda tider, högtider – hebr. moadim) [3 Mos 23] och för dagar och år. 15Ja, de ska vara som ljusbärare på himlens utsträckning (himlavalvet), för att lysa över jorden”. Och det skedde så.
16Och Gud (Elohim) satte (satte; tillförordnade – hebr. asah) de två ljusbärarna
den större [solen] för att råda över dagen,
och den mindre [månen] för att råda över natten – liksom [även] stjärnorna [gör].
[Himlakropparna som tidigare skapats (vers 1) tillskrivs nu sina uppgifter. Två olika hebreiska ord (bara och asa) för att skapa/göra används i skapelseberättelsen (1 Mos 1:1-2:3). Hebr. bara används vid nya dramatiska skeden som när hela universum skapas (vers 1), när djurlivet börjar skapas (vers 21), när människan skapas (tre ggr i vers 26) och berättelsens sista sammanfattande vers (1 Mos 2:3) och ramar in hela den första enheten vars fokus är just skapandet. Hebr. asa är vanligt i GT och används om att göra, tillverka eller placera/sätta något på ett visst sätt eller till en viss funktion. Men även för att färdigställa, ordna eller arrangera något, att insätta eller tillförordna någon/något i en uppgift eller funktion, vilket är betydelsen här, se vers 7, 11, 12, 16, 25, 26, 31 och 1 Mos 2:2.]
17Ja, Gud (Elohim) gav (hebr. natan) dessa [solen, månen och stjärnorna] på himlens utsträckning (himlavalvet) för att lysa över jorden 18och för att råda över dagen och natten samt för att skilja (separera) ljuset från mörkret.
Gud (Elohim) såg (betraktade), ja [emfas], det var gott (ändamålsenligt, vackert).
19Det blev kväll och det blev morgon – en fjärde dag (hebr. jom revii).
[Jorden snurrar i en bana kring solen. Ett år är den tid som det tar för jorden att fullborda ett helt varv runt solen. En månad är den tid det tar för månen att snurra ett varv kring jorden. Ett dygn är den tid det tar för jorden att snurra ett varv runt sin egen axel. Att vi har en vecka på sju dagar är egentligen ologiskt, sju är inte delbart med vare sig antal dagar på en månad eller år. Trots detta har mänskligheten alltid använt sig av den bibliska sjudagarsveckan.
Det hebreiska ordet för år (shana) består av tre bokstäver (shin–nun–he) vars numeriska värde är 355 (300+50+5). I vår gregorianska solbaserade kalender är ett år 365 och 1/4 dagar. Ett normalår i den hebreiska kalendern har 355 dagar, vilket exakt motsvarar det numeriska värdet. Den hebreiska kalendern har tolv månader, men kompenserar för detta genom att lägga till en extra 13:e månad vart annat eller tredje år, se även 2 Mos 12:2.]
En femte dag – vattnet och luften fylls av liv
20Gud (Elohim) sa: ”Låt vattnet vimla (svärma) av vimlande (svärmande) levande varelser och låt flygare (fåglar, flygande djur; insekter) flyga över jorden mot himlens utsträckning (expansion) [atmosfären].”
[Substantivet vimlare (från verbet att vimla) talar om mångfalden av allt liv i haven, från plankton till stora fiskstim. Substantivet ”flygare” (från verbet för att flyga) innefattar allt från insekter, fåglar till fladdermöss. De beskrivs från jordens perspektiv, när man tittar upp mot himlen.] 21Gud (Elohim) har skapat (hebr. bara) de stora havsdjuren (krokodiler, ordagrant ”de stora långsträckta havsdjuren”) och alla levande varelser som fyller vattnet, efter sitt slag (sin sort; klassificering – hebr. min), på samma sätt alla fåglar (flygande insekter; alla djur med vingar), efter sitt slag. Gud (Elohim) såg (betraktade) att det var gott (ändamålsenligt, vackert). 22Gud (Elohim) välsignade dem (gav dem framgång, förmågan att växa) och sa: ”Var fruktsamma och föröka er och uppfyll havets vatten, och låt fåglarna (insekterna, alla djur med vingar) föröka sig på jorden (landytan).”
23Det blev kväll och det blev morgon – en femte dag (hebr. jom chamishi).
Den sjätte dagen – landdjur och människan
24Gud (Elohim) sa: ”Låt jorden frambringa levande varelser efter sitt slag (sin sort) [tre klassificeringar]:
boskapsdjur,
krypande djur (insekter, kräldjur, osv)
och vilda djur enligt sitt slag.”
Och det skedde så. 25Ja, Gud (Elohim) gjorde (tillförordnade – hebr. asah)
markens djur efter sitt slag
och boskapsdjuren efter sitt slag
och allt som kryper på marken efter sitt slag.
Och Gud (Elohim) såg att det var gott (ändamålsenligt, vackert).
26Gud (Elohim) sa: ”Låt oss göra (insätta – hebr. asah) människan (mänskligheten – hebr. adam) [man och kvinna] i (till) vår avbild (hebr. tselem), för att likna (hebr. demot) oss. De ska råda (ha auktoritet, ansvara) över
fiskarna i havet
och fåglarna i himlen
och över boskapsdjuren.
Ja, över hela jorden och över allt krypande som kryper (rör sig) på jorden.”
[Här används både substantivet remes följt av verbet romes och innefattar kräldjur, groddjur, insekter och även små däggdjur, men kan även vara en sammanfattning av alla djur. Första person plural ”låt oss” är ovanligt och förekommer bara dag sex då människan skapas, vilket visar att detta är en speciell händelse. Formen används bara två gånger till, och även då när något utöver det vanliga sker, se 1 Mos 3:22; 11:7. Pluralformen kan tolkas självövervägande, dvs. att Gud talar till sig själv, han överväger med sig själv. Skrivsättet inrymmer också treenigheten – Fader, Son och helig Ande. Ordet avbild kan användas om fysisk likhet, men eftersom Gud är Ande (Joh 4:24), reflekterar likheten främst människans andliga sida. I sammanhanget nämns ”råda” vilket ger betydelsen att människan är en representant för Gud.]
27Ja, Gud (Elohim) skapade (hebr. bara) människan i (till) sin avbild,
till Guds (Elohims) avbild skapade han henne.
Man och kvinna
skapade han
dem.
[Denna vers har en poetisk struktur som gör att just skapandet av människan framhävs. Den parallella konstruktionen i de två första raderna förstärker att människan verkligen skapades till Guds avbild. Med ett avslutande kiastiskt mönster, där ordet skapa ramas in av ”man och kvinna” och ”dem”, konstateras att Guds avbild, människan, skapades som man och kvinna. Detta att alla människor, män och kvinnor, skapas till Guds avbild är något helt unikt bland alla kända skapelseberättelser. Även den trefaldiga repetitionen av ordet skapa (hebr. bara) gör versen speciell.]
28Och Gud (Elohim) välsignade dem (gav dem framgång, förmågan att växa). Och Gud (Elohim) sa till dem: ”Var fruktsamma, föröka er och uppfyll jorden. Lägg den under er [använd dess resurser för att tjäna Gud och människor] och råd (ha auktoritet) över
fiskarna i havet
och fåglarna i himlen.
Ja, över allt levande (alla djur) som kryper (rör sig) på jorden.”
29Gud (Elohim) sa: ”Se [lyssna; hebr. hinneh – ger betoning], jag ger er varje fröbärande ört på hela jorden och varje träd som har fröbärande frukt – åt er ska de bli som föda. 30Ja, även för alla jordens (markens) djur och alla himlens himmelens flygande varelser och alla som krälar (rör sig) på jorden – allt som har liv – varje grön ört (växt) är till föda (mat).” Ja, så blev det.
31Gud (Elohim) såg allt som han hade gjort (hebr. asa) [undersökte allt noggrant], och se [hebr. vehinneh – perspektivbyte, vi får betrakta skapelsen från Guds perspektiv]: Mycket gott (helt perfekt, färdigt, komplett och fullbordat)! [Ordagrant: gott mycket (hebr. tóv meod), jfr vers 10, 12, 18, 21.]
Det blev kväll och det blev morgon – den sjätte dagen (hebr. jom ha-shlishi).
[De första fem dagarna står i obestämd form. Ordagrant står det: dag ett (vers 5), dag andra (vers 8), dag tredje (vers 13), dag fjärde (vers 19) och dag femte (vers 23),. Den sjätte och sjunde dagen har däremot bestämd artikel på dagarna. Ordagrant står det ”dag den sjätte” och ”dag den sjunde” (1 Mos 2:2, 3). Detta skrivsätt betonar fulländning.]
Currently Selected:
1 Moseboken 1: SKB
Highlight
Share
Copy
Want to have your highlights saved across all your devices? Sign up or sign in
© Svenska Kärnbibeln
