2 Moseboken 11:1-7

Sedan sa Herren (Jahveh) till Mose: ”Jag ska låta ännu en plåga komma över farao och Egypten. Därefter ska han låta er gå härifrån. När han låter er gå ska han med kraft (forcerat) kasta ut er (tvinga ut er) allihop härifrån. Tala nu in i folkets öra och låt varje man bland er begära av sin granne, och varje kvinna av sin grannfru, juveler av silver och juveler av guld.” Herren (Jahveh) gav folket favör i egyptiernas ögon. Mannen Mose var verkligen, sannerligen stor i faraos tjänares ögon och i folkets ögon. [I princip alla egyptier såg vid det här laget på Mose som en stor gud, kanske den störste, eftersom han, genom alla tecken som Herren låtit honom göra, nu hade visat att Egyptens alla olika gudar inte hade den makt som folket tills nu hade tillskrivit dem.] Mose sa [till farao]: ”Detta är vad Herren (Jahveh) säger: Vid midnatt ska jag gå ut mitt i Egypten (hebr. Mitsrajim), och alla förstfödda i Egyptens land ska dö. Från faraos förstfödde som sitter på hans tron till den förstfödde bland tjänarinnorna vid kvarnen, tillsammans med allt förstfött bland boskapen. [I denna plåga är det farao själv som utmanas. Farao var en av de högsta gudarna i Egypten tillsammans med gudinnan Isis som var barnens beskyddare. När det står allt förstfött gäller det oavsett ålder. Det är alltså inte bara barn som dör utan också äldre personer som är förstfödda i sin familj. Se även Heb 11:28] Det ska bli en stor gråt över hela Egyptens land, dess like har aldrig hörts förut och kommer inte att höras igen. Men inte så mycket som en hund kommer att morra (gläfsa; ordagrant: röra sin tunga) mot någon av Israels barn (söner), varken mot människa eller boskap, så att ni ska veta att Herren (Jahveh) gör åtskillnad mellan Egypten och Israel.