När man hade släppt dem [Petrus och Johannes, de hade blivit fängslade dagen innan, se vers 3], kom de till sina egna och berättade allt som översteprästerna och de äldste hade sagt. När de hörde det, ropade de enat (i harmoni, ett ackord, med samma sinne) till Gud och sa:
”Härskare (Allsmäktige Herre – gr. despotes), du som har skapat himmel, jord och hav och allt som är i dem. Du som har låtit den helige Ande tala genom vår fader David, din tjänare (son) [Ps 2:1-2]:
’Varför larmar (stormar, härjar) hedningarna,
varför tänker folken ut meningslösa planer (uppfyller sin tanke med meningslöshet, fåfänglighet, det som är fruktlöst)?
Jordens konungar trädde fram på rad [för att attackera],
och härskarna samlade sig mot Herren
och mot hans Smorde (Messias, Kristus).’
Ja, det är verkligen vad som har hänt mitt ibland oss [Davids profetia har gått i uppfyllelse], här i denna stad [Jerusalem]. Både Herodes [Antipas] och Pontius Pilatus, tillsammans med hedningarna och Israels folk, förenade sig mot din helige tjänare (son) Jesus som du har smort till att utföra så mycket som din hand och din vilja redan hade bestämt skulle ske.
Herre, se nu på deras hot och ge dina tjänare all frimodighet, så att de kan förkunna ditt ord, medan du fortsätter att sträcka ut din hand för att bota de sjuka (vidröra, hela både andligt och fysiskt), och låta tecken (mirakler som bevisar) och under (som väcker förundran) ske genom din helige tjänare (son) Jesu namn.”
När de slutat be (bönfallit) skakade platsen där de var samlade, och alla uppfylldes av den helige Ande, och de talade (predikade, förkunnade) Guds ord med frimodighet.
Bibelappen
Bibelappen för barn
