När det blev bestämt att vi skulle avsegla till Italien, överlämnade man Paulus och några andra fångar till en officer som hette Julius. Han tillhörde den kejserliga bataljonen (kohort, som bestod av 600 soldater). [Jag, Lukas, fick också tillåtelse att följa med.] Vi gick ombord på ett skepp från Adramyttium som [var på väg hemåt och] skulle gå till hamnarna längs Asiens kust. [Adramyttium låg nära staden Troas i Mindre Asien.] Vi lade ut [från Caesarea]. Aristarchus, en makedonier från Thessalonike, följde också med oss. [Han hade rest tillsammans med Paulus tidigare, se Apg 19:2920:4. Han nämns också av Paulus, se Kol 4:10Filemon 1:24.]
Dagen därpå lade vi till i Sidon. [Officeren] Julius, som behandlade Paulus väl, lät honom gå till sina vänner [i församlingen] så de kunde ta hand om honom. [För första gången på två år får Paulus lite mer frihet. Han besöker församlingen som visar honom både andlig och praktisk omsorg. Man hjälpte förmodligen till med förnödenheter inför den långa förestående resan.]
När vi hade lagt ut därifrån seglade vi i lä av Cypern, eftersom vi hade motvind. Vi seglade över öppna havet längs kusten av Kilikien och Pamfylien och lade till vid Myra i Lykien. [Vissa manuskript har tillägget att resan tog femton dagar.]
[Antika källor anger att Alexandria försåg Rom med 1 700 skeppslaster spannmål per år. Ett typiskt sådant fartyg från den tiden var omkring 40 meter långt och 11 meter brett, men kunde vara ända upp till 55 meter långt. Färden från Rom till Alexandria tog två veckor. Vägen tillbaka tog två månader eftersom den nordvästliga vinden gjorde att man var tvungen att segla som i en cirkel moturs upp mot Rom. Det är ett sådant skepp som stannat till i hamnen i Myra. Ombord finns en last av spannmål och flera hundra personer, se vers 36-37.]
Där [i Myra] fann officeren ett skepp från Alexandria som skulle till Italien, och han tog oss ombord på det.
Under åtskilliga dagar gick seglingen långsamt, och då vi knappt nådde fram till Knidos och vinden inte lät oss fortsätta seglade vi ner i lä av Kreta vid Salmone. Vi följde kusten med stor svårighet och kom till en plats som kallas Goda hamnarna, nära staden Lasea.
Det hade nu gått lång tid och sjöresan hade blivit farlig, eftersom fastedagen [försoningsdagen – jom kippur] redan var förbi.
[Högtiden infaller den 10 Tirsa i den judiska kalendern, som infaller i slutet av september eller början av oktober.]
[Höststormarna började bli vanliga nu.] Paulus varnade dem därför och sa: ”Ni män, som jag ser det kommer denna resa att innebära stor skada och förlust, inte bara för last och skepp, utan även för våra liv.”
Men officeren trodde mer på styrmannen och båtens ägare än på Paulus ord. [Det verkar som om officeren är den som har den högsta rangen och fäller det avgörande beslutet.] Eftersom hamnen inte låg bra till för att övervintra bestämde sig de flesta för att gå ut därifrån och försöka nå Foinix, en [större] hamn på Kreta [bara några timmars segling västerut längs med kusten] som vetter mot sydväst och nordväst. Där tänkte de tillbringa vintern.
[Goda hamnarna var öppen för sydöstliga vindar vilket gjorde att vågorna slog rakt in mot hamnen. Det verkar inte vara någon direkt stad där, eftersom Lasea som ligger 2,4 km österut nämns. Vegetius, en romersk författare från 400-talet, skriver att det var farligt att segla på Medelhavet efter 15 september, och efter 11 november var det omöjligt.]
När så en svag sydlig vind blåste upp, tänkte de att de skulle lyckas med sin plan. De lättade ankar och seglade längs Kretas kust. [Man var så säker på sin sak att man inte drog upp skeppsbåten, utan lät den vara på släp, se vers 16.]