2 Timoteusbrevet 1:1-18

[Från:] Paulus, genom Guds vilja apostel (sändebud, ambassadör) åt den Smorde Jesus (Messias/Kristi Jesu apostel) enligt ett löfte om liv – det [som är Guds rika liv] i den Smorde (Messias, Kristus) Jesus. [Till:] Timoteus, [mitt] älskade barn [älskad med Guds osjälviska och utgivande kärlek]. [Det grekiska ordet för barn som används här är inte huios – en vuxen son. Istället skriver Paulus teknon, som ordagrant betyder ”att vara född av någon” och betonar relationen mellan föräldern och barnet – en älskad familjemedlem. Timoteus kom från Derbe (beläget i nuvarande centrala Turkiet) där Paulus träffade honom under sin första missionsresa. Timoteus mor var judinna och hans far var grek, se Apg 16:1. Han följde med på flera av Paulus resor och blev hans närmaste medarbetare. Paulus var hans andliga far.] Nåd (oförtjänt favör) [kraft], barmhärtighet (medlidande uttryckt i handling) och frid från Gud Fadern och den Smorde (Messias, Kristus) Jesus, vår Herre. [Uttrycket nåd och frid är vanligt hos Paulus, dock finns tillägget med ”barmhärtighet” bara här i pastoralbreven. Jesus talade i Bergspredikan om att den som är barmhärtig själv kommer att möta barmhärtighet, se Matt 5:7.] [Vers 3-5 är symmetriskt strukturerade i en form som kallas kiasm. Detta innebär att temat i första raden hör ihop med temat i den sista, temat i andra raden med näst sista osv. I en kiasm återkommer ofta ord och fraser. Paulus skriver om sina förfäder i vers 3, vilket hör ihop med Timoteus mor och mormor i vers 5, ordet ”kommer ihåg” i vers 3 hör ihop med ”påmind” i vers 5, osv. Centralt i vers 4 finns höjdpunkten och själva huvudpoängen: längtan att få se Timoteus! För att visualisera kiasmen är texten inskjuten i olika steg.] Jag [Paulus] känner sådan tacksamhet till Gud, som jag liksom mina förfäder tjänar (tillber, gör helig tjänst inför) med rent samvete, när jag kommer ihåg (ständigt tänker på) dig [Timoteus] i mina böner, både natt och dag. När jag minns dina tårar längtar jag efter att se dig igen, så att jag kan fyllas av glädje. Jag har blivit påmind om din uppriktiga (äkta, oförfalskade) tro, som först fanns i din mormor Lois, din mor Eunice, och som jag är helt övertygad om finns även i dig. [Timoteus mor var en judinna som blivit kristen, hans far var däremot grek och uppenbarligen inte troende, se Apg 16:1.] [Vers 6-14 formar en kiasm. Den yttre ramen handlar om Guds gåva, den helige Ande, och ordet kärlek, se vers 6-7 och 13-14. Vers 8a och 12b handlar om att ”inte skämmas”. Vers 8b och 12 om ”lidande”. Vers 9 använder ordet ”frälst” och i vers 10 återkommer ”frälsare”. Centralt i vers 9b finns evangeliets kärna: frälsning inte på grund av gärningar utan genom nåd!] Det är därför jag påminner dig om att åter igen tända (väcka, blåsa liv och hålla brinnande) den nådegåva från Gud [den inre glöd och eld] som finns inom dig, och som du fick genom min handpåläggning. För Gud gav oss inte (har inte gett oss) modlöshetens (feghetens, försagdhetens, osäkerhetens, skygghetens, uppskrämdhetens, rädslans) ande, utan kraftens (förmågans, möjlighetens) och kärlekens och det sunda (välbalanserade) sinnets [Ande]. [Istället för modlöshet ger Guds Ande kraft, kärlek och ett klartänkt sinne. Guds osjälviska, utgivande och rättfärdiga kärlek (gr. agape) står i centrum av de tre sista substantiven i genitiv. Det första är grekiskans dynamis som beskriver hur nådegåvan har ”sprängkraft”. Det sista, sophronismos (som bara förekommer här i NT), härrör från sozo (att frälsa, befria, hela och bevara) och phren (insikt och urskillningsförmåga). Det handlar om ett varsamt och kontrollerat sinne som är utrustat med rationellt tänkande och gott omdöme. Ett sinne som i varje situation har förmågan att se helheten – den större bilden – från Guds perspektiv, och då även hans vilja att just frälsa, befria och hela (gr. sozo). Självbehärskning och urskiljningsförmåga behövs också för att kunna undervisa och tillrättavisa på ett frimodigt och lämpligt sätt, se 2 Tim 4:2.] Därför ska du inte skämmas för vittnesbördet om vår Herre (skämmas över Herrens vittnesbörd) [dvs. det han har gjort och bevisat i sin kärlek], inte heller för mig, hans fånge, utan lid (tag del i lidandet) tillsammans [med mig] för evangeliet i (enligt) Guds kraft (efter den styrka och förmåga Gud ger). Han är den som frälst (befriat, räddat, helat, bevarat, upprättat) oss med en helig kallelse [som leder till helighet, ett liv avskilt till tjänst för Honom]. [kiasmens centrum:] Inte på grund av våra gärningar, utan efter hans beslut och nåd, som gavs till oss i den Smorde (Messias, Kristus) Jesus redan före tidens början, men som nu har blivit synlig när vår Frälsare den Smorde (Messias, Kristus) Jesus har trätt fram (uppenbarat sig). Han har brutit dödens makt och fört fram liv och oförgänglighet (immunitet från evig död) i ljuset genom evangeliet. Detta är jag satt till att tjäna som förkunnare, apostel och lärare. Det är därför jag får lida allt detta. Jag skäms inte, för jag vet vem jag tror på, och jag är övertygad om att han har makt att bevara det som blivit anförtrott åt mig, och som jag har överlåtit [till Honom] fram till denna dag. Som mönster för en sund förkunnelse ska du ha de ord som du har hört av mig, i tro och kärlek i den Smorde (Messias, Kristus) Jesus. Bevara det goda som anförtrotts dig genom den helige Ande som bor i oss. [Vers 15-18 är formad som en kiasm som ramas in av uttrycket ”du vet”, se vers 15 och 18. Andra stycket nämner området ”Asien”, och andra stycket från slutet nämner staden ”Efesos” som var huvudorten i Asien. Vers 16 använder ordet ”barmhärtighet” som också återfinns i vers 18. Centralt finns vers 17 där Onesiforus sökte och fann Paulus i Rom!] Som du vet har alla i [provinsen] Asien [nuvarande västra Turkiet, där Efesos – där Timoteus befann sig – var huvudorten] vänt sig bort ifrån mig, bland dem Fygelus och Hermogenes. [Timoteus kände till Fygelus och Hermogenes, kanske var de kristna ledare i Efesos. Det är troligt att de avvikit både i fråga om band till Paulus och i den sanna läran. Paulus nämner även Hymeneus och Filetus lite senare, se 2 Tim 2:17-18.] [I kontrast till dessa för Paulus smärtsamma exempel, väljer han att lyfta fram en man som förebild för alla troende.] Må Herren visa barmhärtighet mot Onesiforus familj. Han gav mig ofta nytt mod (ordagrant ”var som frisk luft”) och skämdes inte för mina bojor. Tvärtom, när han kom till Rom sökte han ivrigt efter mig och fann mig också. [Denna centrala vers i detta stycke, motsvarar centrumet ovan i vers 4, som förstärker Paulus önskan att få se Timoteus en sista gång.] Må Herren låta honom finna barmhärtighet hos Herren på den dagen [då Jesus kommer att döma alla människor, se 2 Tim 4:1].