2 Samuel 5:1-10

Och alla Israels stammar kom till David, till Hebron (hebr. Chevrón). Och de talade [till David] med orden: ”Här är vi, dina ben och ditt kött är vi. Redan långt tidigare, när Saul var kung över oss, var det du som ledde ut och förde in Israel [1 Sam 18:51316]. Och Herren (Jahveh) sa till dig: Du ska föda (valla; vara en herde för – hebr. raah) mitt folk Israel, och du ska vara furste över Israel.” [1 Sam 16:11-13Ps 78:70-72] Och alla Israels äldste kom till kungen i Hebron och kung David skar ett förbund med dem i Hebron inför Herrens (Jahvehs) ansikte och de smorde David till kung över Israel. David var 30 år när han började regera och han regerade i 40 år. I Hebron regerade han [först] över Juda i 7 år och 6 månader [ca 1010-1002 f.Kr.], och i Jerusalem regerade han [sedan] 33 år över hela Israel och Juda [ca 1002–970 f.Kr.]. [ Khirbet Qeiyafa – En stad som visar på Davids växande rike Fram tills fyndet i Tell Dan 1993 i norra Israel som nämner ”Davids hus” fanns det inga arkeologiska belägg för att David har funnits. Utgrävningar 2007-2013 i Khirbet Qeiyafa, som ligger i Elah-dalen (nära Azeka där David slog Goliat), visar hur det enade riket Israel under Davids tid (ca 1010–970 f.Kr.) expanderade och stärkte sin ställning genom att nya befästningsstäder byggdes som försvar mot filistéerna. Staden var bebodd endast en kort period på 20-30 år under den senare delen av Davids regeringstid. Staden förstördes 980-970 f.Kr. Ofta har dateringar gjorts endast med hjälp av keramikfynd, men i Khirbet Qeiyafa fann man ett 20-tal olivkärnor som man kunde analysera med hjälp av kol-14 metoden vilket möjliggjorde en så exakt datering. Det som även var avgörande för dateringen är det faktum att staden var bebodd endast en kort period varefter den övergavs under lång tid. Staden visar alla tecken (typ av mur, stadsplanering, frånvaro av benrester från gris, typ av lerkärl, osv) på att vara en judisk stad och inte en filisteisk eller kanaaneisk. Platsen är strategiskt viktig, den ligger en dagsmarsch både från Jerusalem och Hebron. Den är en gränsstad mot filistéerna (12 km till Gat västerut). Fynden har lett till att arkeologer nu också bättre kan identifiera städer från samma period vid andra utgrävningar. Några av dem är: Bejt-Shemesh (lager 4), Tell en-Nasbeh, Chirvet ed-Davara, Chirvet al-Raj (2019) och Lachish (lager 5, 2023). Muren är en så kallad kasemattmur (dubbelmur). Den tekniken användes i israeliska städer, men inte i filisteiska eller kanaaneiska. Specifikt för Juda är att muren var integrerad i boningshusen där den kunde användas som förrådsrum. En tjockare mur är visserligen starkare, men fördelen med denna ihåliga konstruktion (i detta fall var bredden på den yttre 1,5 meter och den inre 1 meter) är att den går snabbare att bygga. Fynd visar att fyra grupper byggde muren och utgick från var sin sida av de två portarna. Allt pekar på en central administration som planerade byggandet av staden. Mellan 2007 och 2013 har en fjärdedel av staden grävts fram (vilket är mycket i arkeologiska sammanhang). Över 400 000 lerskärvor och 693 handtag från stora lerkärl har hittats. Sådana kärl användes av en central administration, där tomma kärl skickades ut för att fyllas, och fungerade som en slags beskattning. Här i Elah-dalen odlades mycket av den spannmål som behövdes för att försörja det växande riket. Bland de mer spektakulära fynden är en inskription med namnet Esh-Baal, samma namn som Sauls fjärde son (1 Krön 8:33). Av de tusentals namn som hittats på andra inskriptioner från platser i Israel, är det första gången detta namn upptäckts. Det stämmer även in tidsmässigt med de personer i Bibeln som har det namnet. Personnamn som inkluderar Baal, som betyder ”herre” men även användes om kanaanéernas gud, förekommer inte längre efter 900-talet f.Kr. i Bibeln. Man har även hittat 12 mycket små vikter som alla har en rundad överdel och en platt bas. De användes för att väga dyrbart material, som metaller, juveler eller kryddor. De är alla olika fraktioner av vikten shekel (11,5 gram). Innan det här fyndet, var en vanlig uppfattning att det här exakta måttsystemet började användas först under 600-talet i Juda. Andra tecken på att staden hade en aktiv och välutvecklad kommers är vackra kärl från Cypern och skarabéer från Egypten. Dessutom har även många metallföremål hittats, bl.a. 15 dolkar, 10 pilspetsar, 3 svärd samt en bronsyxa.] [Jerusalem, även omnämnt som Jevus (Jos 15:8), ligger strategiskt längs med den östvästliga vägen från Jeriko till hamnstaden Joppe och den nordsydliga patriarkernas väg från södra Juda till Galileen i norr. Under domartiden hade staden blivit slagen och delvis nerbränd av Juda (Dom 1:8). Direkt efteråt, i Dom 1:9-10, berättas dock att de drog vidare för att strida i andra områden. Staden kunde därför återtas och byggas upp igen av jevusiterna. När David nu drog upp mot staden var den 10-15 hektar stor och låg på den sydöstra bergsryggen söder om tempelberget (utanför de medeltida murarna som idag omsluter staden). Antalet invånare innanför murarna var ett par tusen, men i dåtidens städer var det vanligt att en betydande del av invånarna bodde utanför de egentliga stadsmurarna, endera i enkla hus eller som semi-nomader. Det betyder att antalet människor som hade den jevusitiska staden som sitt ”hem” kan ha varit betydligt fler. Att det var så, vittnar de enorma befästningsverken man lyckades bygga redan på patriarktiden om. Staden var väl befäst med vattenförsörjning från Gichonkällan på den östra sidan. De branta dalsidorna ingick i stadens försvarsverk. Den enda sidan av staden som inte hade något naturligt försvar var den som vette mot norr, och här hade man byggt särskilt starka murar.] Och kungen [David] och hans män gick till Jerusalem mot jevusiterna, invånarna i landet. [Efter Davids kröning i Hebron vill han återta Jerusalem.] Men de talade till David och sa [arrogant och självsäkert]: ”Du ska inte komma in hit, för om [du gör det] kommer [till och med] blinda och halta att driva bort dig!” De tänkte att David kommer aldrig att ta sig in [i staden]. Men David tog Sions borg (starka fäste – hebr. matsodah), det är Davids stad. Ja, David sa den dagen [när han attackerade Jerusalem]: ”Den som vill slå jevusiterna, han ska via tunneln (kanalen – hebr. tsinor) nå fram till de halta och blinda som David med sin hela varelse (själ) hatar!” [David lovar också att den som först tar sig upp ska leda hans armé, se 1 Krön 11:6.] Därför säger man: ”Den blinde och den halte ska inte komma in i huset.” [Huset kan syfta på Davids palats eller den administrativa byggnaden, se vers 8, 9 och 11.] [David använder antagligen uttrycket ”de blinda och halta” om alla jevuséer som står och hånar honom uppe vid murarna. Det gör han i respons på vad de ropat, det är ingen allmän attack mot blinda och halta. David behandlar till exempel Jonatans handikappade son Mefivoshet mycket väl, se 2 Sam 4:49:10. Ordet tsinor kan betyda rör, tunnel eller kanal. Det passar in på den delvis underjordiska tunnel som gick från den mycket välbefästa Gichonkällan in till staden. Gichonkällan omgavs av ett försvarstorn med väggar som var 4-7 meter breda, intill källan fanns en befäst stor pool/bassäng där vattnet från Gichonkällan samlades upp och man kunde hämta vatten stående på en plattform över poolen. Från Källtornet och poolen gick två parallella murar upp mot den yttre ingången till det som brukar kallas Warrens schaktsystem. Murarna är än idag bevarade upp till 8 meters höjd och är 3 meter breda. Därefter kunde man komma in i staden via en tunnel grävd genom berget. Tunneln är 1-2 meter bred och på sina ställen över 3 meter hög. Det är kanske via den här tunneln (hebr. tsinor) Joav lyckades ta sig in, se 1 Krön 11:6.] Och David bodde i borgen [som syftar på den välbefästa staden som i sin helhet var en fästning] och kallade den för Davids stad. Och David byggde runtom [utanför den befintliga staden] utgående från Millo (förstärkningsvallen; ordagrant ”fyllning”), samt dess hus. [Millo används alltid i bestämd form (hebr. ha-millo). Det som avses är antagligen trappstegskonstruktionen strax norr om den ursprungliga staden. Flera utgrävningar sedan 1920-talet har synliggjort delar av den imponerande konstruktion som byggdes för att bredda bergsryggen på dess smalaste ställe strax norr om den ursprungliga jevusitiska staden som David intog. Integrerad i och delvis byggd på denna konstgjorda konstruktion har arkeologen Eilat Mazar (1956-2021) grävt fram grunden till den byggnad som hon menade var Davids palats. Byggnaden är större än det palats man funnit i t.ex. Megiddo. Vid utgrävningar vid Millo 1963 hittades ett aeoliskt kapitäl. Sådana användes som utsmyckning vid ingångar eller fönster vid palats, t.ex. vid palatset i Megiddo. Detta är det mest skickligt utförda av alla kapitäl som hittills hittats i hela Mellanöstern. Den östra ytterväggen vid Millo är hela 7 meter bred, så byggnaden utgjorde även en förbättrad del av stadens försvar. Om det är Davids palats som avses så började David byggandet, senare (vers 11) rapporteras att han får hjälp av Hirams skickliga hantverkare för att slutföra bygget och utsmycka det. Den imponerande byggnaden fungerade också som ett administrativt center. Man har funnit tiotals sigill vid Millo vilket är ett tecken på att det fanns officiella arkiv i byggnaden. Sigill, även kallad bulla, är en tillplattad lerklump med namn eller bild, ca 1 cm i diameter, som användes för att försegla viktiga dokument. Byggnaden förblev i bruk ända till Jerusalems förstörelse. Det vet man på grund av namn man hittat på tre av sigillen. Det är namnen på skrivare som nämns i Jeremia, nämligen Gemarjahu (Shafans son, se Jer 36:10), Jehuchal (Shelemjas son, se Jer 37:3) samt Gedaljahu (Pashurs son, se Jer 38:1). I den sistnämnda versen nämns till och med Jehuchal och Gedaljahu tillsammans! Även andra kända namn som kung Hiskia och profeten Jesaja har hittats här 2015 och 2018.] Och David växte sig mäktigare och mäktigare, för Herren (Jahveh), Guden över härskarorna (Elohim Sebaot), var med honom. [David fick mer auktoritet, riket växte och ryktet om honom spred sig.]