1 Kung 18:17-40

Och det hände när Ahab såg Elia att Ahab sa till honom: ”Är det du, Israels orosstiftare (som ställer till oreda, drar olycka över landet – hebr. achar)? Och han [Elia] svarade: ”Det är inte jag som drar olycka (skapar oreda) i Israel, men du och din fars hus, i det att ni har övergivit Herrens (Jahvehs) budord (tydliga befallningar – hebr. mitsvot) och du har följt baalerna. Och nu, sänd efter och samla åt mig hela Israel på berget Karmel, och Baals 450 profeter och aserans 400 profeter [1 Kung 14:15] som äter vid Isebels bord.” Så Ahab [gjorde som Elia hade föreslagit och] sände bud till alla Israels söner och samlade alla profeterna på Karmel. [Den traditionella platsen för följande händelser är Muchraka på berget Karmel.] Elia trädde fram inför hela folket och frågade: ”Hur länge ska ni hoppa (dansa, halta fram, vackla – hebr. pasach) på två kryckor (grenar; åsikter)? [Betydelsen kan vara ”hur länge ska ni halta runt på två kryckor?” eller en bild av en fågel som hoppar från gren till gren och inte kan bestämma sig var den ska sitta.] Om Herren (Jahveh) är Gud (Elohim), följ honom, men om det är Baal, följ honom!” Men folket svarade honom inte ett ord. Då sa Elia till folket. ”Jag, jag ensam är kvar, en Herrens (Jahvehs) profet, men Baals profeter är 450 män. Låt dem därför ge oss två oxar och låt dem välja en oxe åt sig själva och dela den i bitar och lägga den på veden, men lägg ingen eld under, och jag ska göra i ordning den andra oxen och lägga den på veden men inte lägga någon eld under. Kalla på era gudar med namn och jag ska kalla på Herrens (Jahvehs) namn. Den Gud som svarar med eld, låt honom vara Gud.” [Baal var stormguden som kastade ner blixtar från skyn.] Och hela folket svarade och sa: ”Det är bra (väl) talat.” Och Elia sa till Baals profeter: ”Välj en oxe åt er och gör i ordning den först för ni är många, och kalla på era gudars namn, men lägg ingen eld under.” Och de tog oxen som gavs dem och gjorde i ordning den, och kallade på Baals namn från morgonen ända till mitt på dagen och sa: ”Baal, svara oss.” Men där var ingen röst, inte någon som svarade. Och de hoppade (dansade, haltade – hebr. pasach) kring (framför, runt) altaret som var gjort. [Här används samma ord som användes om folkets ambivalens i vers 21.] Mitt på dagen (kring tolv då solen stod som högst) började Elia retas med dem och sa: ”Ropa (be) högre! Visserligen är han en gud, men kanske är han försjunken i grubblerier eller så har han gått på toaletten, eller så är han på resa eller till äventyrs sover han och måste väckas.” [I ugaritiska texter nämns hur gudinnan Anat letar efter guden Baal och det svar hon får är att han är ute och jagar. Andra texter beskriver hur han dör och måste uppväckas. Den grekiska historikern Menander av Efesos (200 f.Kr.) skriver hur kung Chiram från Tyros (samtida med David, se 2 Sam 5:11) inrättade ritualer för hur den grekiska guden Herakles skulle väckas upp. Baalsprofeterna såg inte Elias förslag ovärdiga deras gud, utan tar dessa på fullaste allvar.] Då ropade de högre och skar sig själva som de brukade med svärd och lansar tills blodet sprutade fram över dem. Hela eftermiddagen fortsatte de att profetera [ropa och skrika] ända till tiden för offret [matoffret på kvällen – hebr. mincha; som offrades vid solnedgången, se 2 Mos 29:38-41]. Men där var ingen röst, ingen som svarade dem, ingen som tog notis om dem. Och Elia sa till allt folket: ”Kom nära mig.” Och allt folket kom nära honom. Och han återställde Herrens (Jahvehs) altare som var nedrivet. Och Elia tog tolv stenar efter antalet av Jakobs söners stammar [som symboliserade det tidigare enade Israel, se Jos 4:2-20], till vilken Herrens (Jahvehs) ord kommit och sagt: ”Israel ska vara ditt namn.” [1 Mos 32:22-32] Och med stenarna byggde han ett altare i Herrens (Jahvehs) namn och han gjorde ett dike runt altaret, så stort att det kunde rymma två sea-mått [totalt 15-20 liter] säd. Och han lade ved i ordning och delade oxen i delar och lade den ovanpå veden. Och han sa: ”Fyll fyra krukor med vatten och häll ut det ovanpå brännoffret och på veden.” [3 Mos 1:1-17] Och han sa: ”Gör det en andra gång.” Och de gjorde det en andra gång. Och han sa: ”Gör det en tredje gång.” Och de gjorde det en tredje gång. Och vattnet rann runt omkring altaret och han fyllde även diket med vatten. Och det skedde när det var tid för offret [kvällsoffret] att profeten Elia kom nära och sa: ”Herre (Jahveh) Abrahams Gud och Isaks Gud och Israels Gud, låt det bli känt idag att du är Gud (Elohim) i Israel, och att jag är din tjänare, och att jag har gjort allt detta på ditt ord (därför att du har sagt det). Hör mig Herre (Jahveh), hör mig, så att detta folk vet att du Herre är Gud (Jahveh Elohim), för du vänder deras hjärtan tillbaka (vänder deras hjärtan rätt igen). Sedan föll Herrens (Jahvehs) eld och den slukade brännoffret och veden och stenarna och stoftet [marken runt altaret] och slickade upp vattnet som var i diket. Och när allt folket såg det föll de på sina ansikten och de sa: ”Herren (Jahveh) han är Gud (Elohim), Herren (Jahveh) han är Gud (Elohim).” Och Elia sa till dem: ”Ta Baals profeter, låt inte någon av dem fly.” Och de tog dem och Elia förde ner dem till Kishons bäck och dräpte dem där.