När de såg stjärnan uppfylldes de av mycket (sprudlande, översvallande) stor glädje.
[Fenomenet var inte uppenbart för gemene man, se vers 3-4. Inte heller hade stjärnan varit synlig hela tiden under den tidsperiod på omkring 2 år som omtalas, se vers 9 och 16.
Ett märkligt himlafenomen ägde rum år 7 f.Kr. De två största himlakropparna, Jupiter och Saturnus, passerade väldigt nära varandra – inte bara en gång, utan tre gånger samma år (29/5, 29/11 och 6/12). En lertavla som hittats 5 mil norr om Babylon hänvisar till detta trippelfenomen, som alltså var känt för babyloniska astronomer redan på 300-talet f.Kr. Planeterna möts i stjärnbilden Fiskarna – ett tecken som var förknippat med just Judéen. För stjärntydarna måste detta ha signalerat att något stort var på gång – att en kung skulle födas. Även under medeltiden pekade flera judiska rabbiner på detta tecken för Messias födelse. Denna stora konjunktion som senast var möjlig att beskåda år 2020 och dessförinnan 1226, 431 och 372 e.Kr., uppträder nästa gång år 2080.
Kinesiska källor beskriver att man observerat en komet med framträdande svans år 12, 5 och 4 f.Kr. Den judiske historikern Josefus berättar att en komet – numera känd som Halleys komet – under flera dagar år 12 f.Kr. stod stilla över staden Rom i samband med Markus Agrippas död. En kometsvans kan just tyckas peka mot en speciell plats på jorden. Det finns även asiatiska astronomiska observationer av ett starkt och stillastående sken (en supernova) mellan 10/3 och 7/4 år 5 f.Kr.
Även om det skulle finnas en naturlig förklaring till stjärnan som ledde fram till platsen där Jesus föddes, så går det inte att bortse ifrån att allt detta var speciellt koordinerat av Gud själv – han som utstrålar ljus och härlighet, och precis som han ledde Israels folk fram och stannade över vissa platser, se 2 Mos 13:22Hes 10:18, så visar han nu vägen fram till sin älskade Son.]