Och nu, jag ber dig, ropa i folkets öron och säg:
’Den som är rädd eller skakar (darrar av skräck – hebr. chared),
kan vända om och pipa iväg (gå hem tidigt; ovanligt ord kan även betyda kvittra – hebr. tsafar)
från Gileads bergsområde.’ ”
Och 22 000 av folket [som initialt var 32 000] återvände och 10 000 blev kvar.
[Från 32 000 israelitiska män blir nu bara 30% kvar. En anledning till att de rädda skulle gå hem är att fruktan lätt sprider sig, se 5 Mos 20:8. Källan Ein-Charod ligger vid berget Gilboa, medan Gilead ligger österut på andra sidan Jordanfloden vilket tydligt definieras bara några kapitel tidigare i Deborahs sång, se Dom 5:17. Första gången platsen nämns i Bibeln är vid Jakobs flykt från Laban, se 1 Mos 31:21, vilket gör att namnet förknippas med rädsla och flykt. En del tolkar det som om det är en felskrivning, men bättre är att se att de som var rädda, som var från trakten av östra Manasse (Dom 6:35, som är i bergsområdet Gilead), skulle återvända hem. Ser man uttrycket som en kiasm ramas det in av vilka som ska återvända, och centralt hur de ska göra det. Detta är inte den enda språkliga finurligheten i texten. Ordet skakar (hebr. charad) har samma rot som källans namn Charod. Centralt i kiasmen finns två ovanliga ord. Först hebr. shov för att återvända följt av tsafar som är svåröversatt och kan betyda ”tidigt”, men även en fågels kvittrande. Betydelsen blir att de som är från Gilead och är rädda kan återvända och ”flaxa hem” som rädda fåglar.]