Populära bibelverser från Jesaja 53

Dela

Han blev genomborrad (sargad) [Ps 22:17] för våra överträdelser [vår öppna rebelliskhet mot Gud], krossad (nedtyngd) för våra synder (missgärningar, skulder). Straffet [som vi rättmätigt förtjänar] lades på honom för att vi skulle få frid (fred; fullständig harmoni; helhet på alla områden – hebr. shalom) och genom hans sår [sargade kropp] är (blir) vi helade (läkta, friska) [har både kroppslig och själslig bot kommit till oss].

Alla har vi gått (vi gick alla) vilse som får (småboskap), var och en [av oss] har gått (gick; vände sig till) sin egen väg. Herren (Jahveh) lät all vår synd (missgärning, orättfärdighet, skuld) [hela vårt straff] läggas på (möta/drabba) honom. [I hebreiskan står ordagrant: ”var och en har gått till sitt eget ansikte”, vilket motsvarar uttrycket ”att gå dit näsan pekar”. Den exakta lydelsen av den sista strofen är: ”JHVH har i honom placerat (låtit komma emellan) all vår synd”. Synd (hebr. avon), som här står i singular (jfr vers 5), innefattar även alla överträdelser (hebr. pesha), dvs. lagbrott och brist på förmåga att leva upp till Torah – Guds undervisning med alla budord förmedlade genom Mose.] [Nu följer tre verser som tematiskt hör ihop med vers 1-3. Där förklarades mysteriet med rotskottet, här används bilden av ett lamm som är tyst på väg till slakt. Jesus argumenterade inte mot sina opponenter, se Apg 8:32Matt 26:63Mark 14:61Joh 19:91 Pet 2:23]

Ja (sannerligen), det var våra sjukdomar (svagheter) han lyfte upp (tog på sig) [Matt 8:17], och våra sorger [fysiska och själsliga smärtor] han bar [som en tung börda, se vers 11b]; och vi – vi såg honom som slagen (straffad), pinad av Gud (Elohim) [drabbad av Guds straff], och ödmjukad (förödmjukad).

Han var föraktad (hånad) och övergiven av (var kortvarig och flyktig bland) människor [Ps 39:5], en man som fick uppleva sorg [fysisk och mental smärta] och hade personlig erfarenhet av sjukdom (svaghet, och att bli slagen och misshandlad). Människor vände bort sin blick från honom, han var föraktad och utan värde i våra ögon. [Den allmänna opinionen ansåg att han var betydelselös.] [Vers 4-6 är den centrala delen i kiasmen, med vers 5 som höjdpunkt. Här ges uppenbarelsen om att den lidande tjänaren villigt blir en återlösare som betalar det ultimata priset för mänsklighetens synd. En nödvändig förutsättning för att vara en återlösare (hebr. goel), är att det sker villigt och frivilligt, se 3 Mos 25:25Rut 4:3-10. Meningen börjar med det hebreiska ordet achen som ger eftertryck och betoning.]

Han blev pinad (nedtyngd) och han ödmjukade sig, han öppnade inte sin mun, som ett lamm som leds iväg till att slaktas och som ett får som är tyst framför den som klipper det, han öppnade inte sin mun.

Det var Herrens (Jahvehs) vilja att krossa honom [tynga ner honom med världens synd] – göra honom sjuk (svag). Om hans liv blir (hans själ gör sig själv till) ett skuldoffer, ska han se sin säd [andliga ättlingar] (frön) och ett långt liv, och Herrens (Jahvehs) vilja ska förverkligas genom hans hand.

För han [Guds tjänare, återlösaren] sköt upp inför honom som en späd planta (spädbarn), som ett rotskott ur torr mark. Han hade inget speciellt utseende eller hög status (kunglig prakt) som fångade vår uppmärksamhet, inget fantastiskt med hans utseende som gjorde att vi skulle vilja följa honom.

Därför ska jag ge honom hans andel bland de mäktiga (som en kung) [i Gudsriket], och han ska få vara med och dela bytet med de mäktiga – för han var beredd att dö, och blev räknad som en syndare (kriminell, brottsling), när han bar (lyfte upp) mångas synd (skuld, straff), och medlade för överträdarna (bad för syndarna) [Luk 23:34]. [ Jesaja 53 – det förbjudna kapitlet Ibland kallas Jesaja 53 för ”det förbjudna kapitlet” eftersom det inte finns med i planen för sabbatens textläsning. På gudstjänsten under lördagsförmiddagen i synagogan läser man ett stycke från Moseböckerna (Torah-läsning) följt av ett avsnitt från profeterna (den sk. Haftarahläsningen). Detta är en tradition som funnits sedan länge. Torah-läsningen började under Esras tid medan Haftarah-läsningen kom till under mackabeertiden när grekerna förbjöd Torah-läsningen under några år. När Jesus i Matt 4:17 läser ett stycke från profeterna, är det just denna tradition som refereras till. Någon gång efter Jesu död och uppståndelse beslutades att utesluta detta stycke ur läsningen eftersom det orsakade ”argumentation och stor förvirring”. Idag läser man Jes 51:12-52:12 (48:e veckan – Shoftim) och veckan efter är det Jes 54:1-10 (49:e veckan – Ki Tetze), dvs. man hoppar helt enkelt över Jes 52:13-53:12! ]

Genom det lidande han (hans själ) har utstått [den börda han bar] får han se [stor frukt; många ättlingar] och blir mättad (belåten; fullständigt tillfreds). Genom att känna [ha en nära personlig relation med] honom, min tjänare – den Rättfärdige – ska han ge rättfärdighet åt många – för han bar [som ett lastdjur eller en slav] deras synder (missgärningar, orättfärdighet; skulder, straff). [Det står ”åt många”, inte ”alla”. Det betyder inte att hans återlösning är begränsad. Den gäller alla men på samma sätt som återlösaren (hebr. goel), måste betala för återlösningen frivilligt, är det också helt frivilligt att låta sig bli återlöst. Gud som lever i evighetsperspektivet vet redan i förväg att alla människor inte kommer att välja att låta sig återlösas. Det avspeglas i ordet ”många” här.]

Han leddes bort efter en orättvis dom, men vem begrundar (tänker på; reflekterar över) detta? [Ingen brydde sig.] Ja, han rycktes bort från de levandes land [han blev dödad], på grund av mitt [hans eget] folks överträdelse [öppna rebelliskhet mot Gud].

Hans grav var tänkt bland de ogudaktiga [tillsammans med kriminella, se Matt 27:38], men med (bland) en rik [i en förmögen mans grav lades han, se Matt 27:5760] vid (i) sin död [plural], eftersom han inte hade begått något orätt och inget svek fanns i hans mun (han inte talat någon lögn) [1 Pet 2:22]. [Ordet död är plural (ordagrant ”i hans dödar”)! Pluralformen är ett grammatiskt grepp som markerar att något som är uppenbart singular är extra viktigt, ibland även stort eller mycket, men framförallt oundvikligt. Det saknas alternativ, det går inte att kompromissa eller göra på något annat sätt. Jesus var tvungen att dö för att kunna återlösa oss – det finns inget annat alternativ. Hebreiskan har också flera bottnar, eftersom ”död” står i plural blir det samtidigt många dödar, jfr 1 Mos 2:17. Det blir ett profetiskt budskap om att Jesus dör för många – oss alla, hela mänskligheten, varje enskild individ, eftersom han tar på sig många dödar när han dör. Ordet begränsas inte av något antal, därför är det oändligt många dödar, vilket betyder att ingen lämnas utanför. Med andra ord tar Jesus här all död som finns och besegrar den!] [I detta avslutande stycke, vers 10-12 (som tematiskt hör ihop med Jes 52:13-15) uppenbaras hur det är Guds vilja att hans smorde tjänare blir försoningsoffret. Även om Jesus korsfästes av onda människor var hans död på förhand bestämd av Gud, se Apg 2:22-23. Jesus var ingen martyr och det var inte en olyckshändelse – Jesus var syndoffret för världens synd, se 3 Mos 7:1-10. Jesus inte bara tog vår skuld, utan han blev vår skuld. Till skillnad från skuldoffret (3 Mos 5:14-6:7), övertäckte han inte bara skulden, utan bar bort den, se Joh 1:29.]