Populära bibelverser från Hebreerbrevet 13

Dela

Var inte girig (inte penningkär – det grekiska adjektivet afilarguros är sammansatt av tre ord och betyder ”inte-älska-silver”) till sättet (karaktären), var nöjda med vad ni har (hur er nuvarande situation är). För han [Gud] har själv sagt: Nej – aldrig [någonsin] ska jag lämna dig (släppa taget om dig, ge upp, låta dig sjunka), inte [heller] – nej, aldrig [någonsin] ska jag överge dig (lämna dig hjälplös mitt under svåra omständigheter). [5 Mos 31:68] [Två olika negationer föregår verbet ”lämna” och upprepas tillsammans med en tredje negation före verbet ”överge” i grekiskan. Detta understryker verkligen att Gud inte ska lämna eller överge oss. Citatet är hämtat från 5 Mos 31:68 där Mose uppmuntrar Josua inför intåget i löfteslandet.]

Jesus den Smorde (Messias, Kristus), [är alltid] densamme – i går [då Jesus vandrade på jorden och de första ledarna såg honom, se vers 7, men även sedan tidernas begynnelse, se 1 Pet 1:20], i dag [i vår tid], och för evigt [i alla tidsåldrar och med evighetens fulla innebörd]. [Jesus är utan början och slut och alltid densamme. Här ges extra tyngd när både hans namn (Jesus) och hans titel (Kristus) används. Det grekiska ordet Christos betyder ”den som är smord” eller ”den Smorde”. Den hebreiska motsvarigheten med samma innebörd är Mashiach (Messias). Israels präster och kungar smordes med olja, så ordet används generellt om en smord präst eller kung som avskilts för tjänst, se 3 Mos 4:51 Sam 10:1, men mer specifikt syftar ”den Smorde” på världens Frälsare som ska regera som kung utifrån Jerusalem. Även om hebreiskan inte gör skillnad på små och stora bokstäver gör bibelöversättningar det för att förtydliga vad som åsyftas. Att Jesus är den Messias som Skrifterna (Gamla testamentet) profeterar om visar Nya testamentets författare genom att unisont vittna om honom som ”Jesus den Smorde” – vår smorde Konung och Överstepräst. Både människan Jesus – som genom sin jordiske far Josef härstammade från kung David av Juda och genom sin mor Maria från prästsläktet Levi stam – och Jesus, Guds Son, representeras i ”den Smorde”. Fadern i himlen har utsett och smort sin Son till att en dag bestiga Davids tron här på jorden, se Jes 9:6-7.]

Därför kan vi frimodigt säga: Herren är min hjälpare (den som rycker ut för att rädda och betjäna) [Ps 27:1], jag ska inte vara rädd (ha ångest, vara förskräckt). Vad kan en människa göra mig? [Ps 118:6]

Men glöm inte att göra gott och dela med er (försumma inte välgörenhet – gr. eupoiia och gemenskap – gr. koinonia) [både när det gäller det materiella och det emotionella], för sådana offer behagar (är välbehagliga inför) Gud.

Genom honom får vi därför ständigt [oavsett omständighet] frambära lovets offer till Gud [ära och upphöja honom med sång] – det är (det vill säga) en frukt från läppar som [med tacksamhet och i full överenskommelse öppet] bekänner [sig till] (bejakar, prisar) hans namn.

Hedervärt (ärofyllt, dyrbart) ska äktenskapet vara bland alla och sängen hållas obefläckad (det sexuella samlivet inom äktenskapet är en fin och ren gåva från Gud), för sexuellt omoraliska (gr. pornos) och äktenskapsbrytare [som kränker och förvanskar äktenskapet] kommer Gud att döma.

Glöm inte bort att vara gästvänliga (visa kärlek genom att vara generösa och inbjudande mot främlingen), för genom detta har somliga haft änglar som gäster utan att veta om det. [Flera personer i GT fick möta änglar: Abraham, se 1 Mos 18; Lot, se 1 Mos 19; Gideon, se Dom 6; Simsons far Manoa, se Dom 13.]

Nu ska fridens Gud som i kraft av ett evigt förbunds blod har återfört fårens store Herde, vår Herre Jesus, tillbaka från de döda, utrusta er (till tjänst) med allt gott så att ni kan (själva har förmågan att) utföra hans vilja. Hela tiden verkar han i oss, genom Jesus den Smorde (Messias, Kristus), så vi förmår göra det som behagar honom. Hans är härligheten i evigheters evighet, amen. [Som avslutning definierar författaren vad det är han skrivit. Det är både en uppmuntran och ett brev. Ordet för skrivit är grekiska epistello. Det svenska ordet epistel, som beskriver ett brev, kommer härifrån. Avsaknaden av en inledning med avsändare, mottagare och hälsning gör att brevet skiljer sig från andra nytestamentliga och samtida brev. Genren verkar vara en uppmuntrande predikan med en avslutande hälsning. Det kan vara så att författaren i ödmjukhet väljer att inte blanda in sitt eget namn i inledningen.]